KRÖNIKA
En gång när jag var nyutexaminerad journalist försökte jag följa med på en renskiljning, alltså den dag när en sameby samlar ihop alla sina tusentals renar för att dela upp dem i olika familjer inför vintern. Jag hade sett det på film, det var lasso, närkontakt och storslaget.
Samebyn jag kontaktade gav mig kalla handen. Varför skulle jag exploatera en familjehögtid? Då kunde jag hellre besöka deras traditionella samepark för turister och skriva lite om den.
Och det hade de förstås rätt i.
Sen den näsknäppen har jag varit mer självkritisk till nyfikenheten som en journalist så lätt odlar. Varför vill man berätta om något?
I slutet av november i år var jag där igen. Denna gång inbjuden, men till ett slags förfest till renskiljningen som kallas tittgärde. Det innebär att grannbyarna kommer resande för att se om några av deras ”helöringar” (kalvar som ännu inte blivit märkta) har hamnat i fel hjord. Det skulle vara ute på fjället, det var 6 000 renar, lasson och säkerligen storslaget. Vilket fick mig att noja. Vad hade jag för blick? Var den exotiserande? Borde jag hålla mig till turistanläggningen?
Det gjorde jag förstås inte. En tidig morgon rullade jag ur skoterpulkan med två lager underställ, en täckväst, en dunjacka, en skaljacka och en dunjacka till. På fötterna bar jag ett par lånade skoterkängor i storlek 43,5 med tre par sockor. Allt var klarrött, jag såg ut som en röd jättebebis. Det gjorde ingen annan.
Jag upplevde plötslig och kraftig självmedvetenhet. Den röda jättebebin försökte smyga genom renhjorden utan att märkas (omöjligt!) och utan att fastna med blicken på något lasso eller annat exotiskt. Jag blev låst och stum.
Tills jag drabbades av akut kissnödighet och måste huka bakom en skoter, varvid en rentjur med mycket imponerande krona försiktigt klev fram. Och efter att jag småpratat med honom var det som om något släppte, jag fortsatte prata också med människorna i hagen. AnneLaila visade sin tama rentjur och hennes syster ElleKarin berättade att hon vaskade sin konsertbiljett i lördags för att leta renar. Renarna går alltid först.
Och så frågade AnneLaila om vi ville äta middag hos dem när arbetet var klart. Hennes pappa hade precis slaktat en ren. Så när solen gått ner klev vi in i en trång byggbarack på fjället, medan delar av den nystyckade renen låg kvar utanför huset och blev djupfryst i fullmånens sken. Kaminen brann
