Fisherman’s Trail längs Portugals västkust bjuder in sent om hösten med branta stup, öde stränder och pulserande hav. Men turens signum är alla möten, i de små byarna och på etapperna mellan dem.
Vi tar en sista titt på Porto Covo. En sömnig liten stad med vita hus i raka rader, ett par ensamma souvenirstånd mitt i gatan som desperat försöker bli av med fjäderprydda drömfångare och penisformade ölöppnare. Ännu håller några få restauranger öppet i den lilla byn, som för tillfället annars mest består av övervintrade hippies med dreads och vindbitna kepsgubbar som iakttar livet från en bänk. Det är uppenbart att sommarturisterna dragit. Men det finns en kategori besökare som fortfarande hittar hit i mitten av oktober, och det är vi. Vandrarna. Vi som hejar och nickar kollegialt när vi ser någon annan med ryggsäck och stadiga vandringsskor kliva ut på gatan från sitt vandrarhem, och börja gå.
Det här är egentligen andra etappen på Fisherman’s Trail, vars startpunkt hittas på västkusten söder om Lissabon, men många av oss väljer att börja just här. Helt enkelt för att det som väntar härifrån ska vara riktigt vackert. Det är alltså inte utan höga förväntningar vi styr våra steg söderut, och följer markeringarna förbi den lilla hamnen och upp på platån som ståtar ovanför havet, där en liten fiskebåt med fiskmåsfölje är på väg hem efter en natt på Atlanten. Vi har sandig stig under fötterna och en dagsetapp på två mil framför oss. Solen strålar från en klarblå himmel och temperaturen har redan stigit över 20-strecket. Vi knatar på, men inte särskilt snabbt.
FRÅN EN BY TILL EN ANNAN
Redan efter någon halvtimme har vi hunnits ikapp av en solbränd holländare med lätt packning och en snäcka i band runt halsen. Vi känner igen Jeroen Vandaele från tidigare i morse, då han letade frukostställe inne i Porto Covo. Nu slår han följe med oss. Och när vi närmar oss fortet vid stranden Praia do Pessegueira, och upptäcker att deras kafé är öppet kan vi inte motstå att ta tillfället i akt. Vi slår oss ner för dagens andra kopp galleo, kaffe med mjölk. Och Jeroen köper Portugals nationalbakelse, pastel de nata, till oss alla.
– Känner ni till historien bakom de här? säger han, när vi sätter tänderna i varsin smördegsbakelse.
Den kaneldoftande äggkrämen i mitten får mig att sucka av välbehag, och Jeroen drar historien om nunnorna p�
