Där sprack utedrömmen

2 min läsning
Foto: Johan Gustafsson

Jag älskar verkligen min hund. Men. Jag älskar verkligen inte det där med att HA hund. Jag sa nej ungefär 6 000 gånger. Och så sa jag ja kanske en halv gång, väldigt tyst. Men en fru i maskopi med en nioårig dotter vinner liksom alltid till slut. Dottern: ”jag lovar att gå ut med hunden”. Frun: ”och jag kan ha den på jobbet”.

När jag fallit till föga haglade förslagen på hundraser, den ena mer långsökt än den andra. Grand danois. Jo jag tackar jag, vet ni hur mycket dom bajsar? Afgan då? Nej tack, världens minst intelligenta hund. Men beagle som är så gullig? Går bort, den drar på rådjur innan du ens hunnit tänka ”sätt på kopplet” (namnet lär dessutom härstamma från fornfranskans beegueule som betyder skrikhals). Fast finnspetsar är väl söta? Jo, supersöta men tack, jag har redan tinnitus. Labrador? Nej, dom blir feta och pälsen luktar apa. Dessutom måste vi köpa en hund som kan flyga i kabinen, det vill säga väger mindre än sju kilo, annars blir livet för begränsat.

Då bestämde jag enväldigt, eller var det enfaldigt: dvärgpudel. En helt perfekt sällskapshund som avlats för att vara lättlärd, gå vackert och ha som livsuppgift att ställa sig in hos människor. Mild mot allergiker. En hundras utan en enda dålig egenskap (jo, en enda, men den vill jag komma till senare som slutpoäng i denna krönika). Och en sån liten fjant kan ju vara med överallt. Önsketänker man. Lite skönt sådär. Utan koppel sådär.

För det blev ju ändå jag som tog hand om hunden. Dottern tröttnade och frugan fick allt svårare att ta med hunden till jobbet.

Jag upptäckte, när ansvaret allt mer gled över på mig, att jag märkligt nog förträngt hur det är att ha hund. Det är ju som att ha en bebis som aldrig växer upp. Motvilligt måste jag dock erkänna att jag älskade den där lilla skiten allt mer ju längre tiden gick, det är liksom oundvikligt.

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar