Allt fler svenskar vill låta sprida sin aska i naturen. I havet, på fjället eller kanske i en fin skogsdunge som berör på ett personligt plan. Vad säger denna trend om oss som varelser, och om tiden vi lever i?
TEXT NICLAS SJÖGREN ILLUSTRATION PIA KOSKELA
När Kinas mamma gick bort förra sommaren hade hon redan preciserat hur hon ville att begravningsceremonin skulle gå till och var den skulle utföras. Kina berättar att mamman var en aktiv friluftsmänniska och njöt av Årefjällen året runt. När hon vandrade, åkte skidor, plockade bär och svamp mådde hon som allra bäst.
Ceremonin inleddes på en servering i Åre där närmaste släkten och vännerna samlades för en minnesstund. Där hölls några tal och ett bildspel visades. Därifrån åkte sällskapet till en plats som mamman valt ut och vandrade sedan ungefär tre kilometer ut på fjället.
– Det var en jättefin stund, det tror jag alla kände, säger Kina, som tillsammans med sina syskon arrangerade akten.
– Vi spelade två av mammas favoritsånger. Sen strödde vi askan och hade en ceremoni där man kunde lämna blommor – både naturblommor och buketter med snittblommor. Efter det gick vi ner till en tjärn. Vi hade tagit med oss kaffe och kaka, sen gjorde vi en brasa varifrån vi kunde se upp mot platsen där vi strött askan. I den brasan eldade vi sen upp urnan.
EN PERSONLIG TOUCH
När Utemagasinet kontaktar Ulf Lerneus, VD för Sveriges Begravningsbyråers Förbund, bekräftar han ryktet vi hört – att Kinas mammas önskan för sin sista vila blir allt vanligare. Sedan år 2000 har antalet svenskar som fått sin aska spridd i naturen mer än tredubblats.
Allra vanligast är fortfarande att sprida askan över vatten, men även ceremonier i bland annat fjällen är populära. I ett radioinslag från ifjol berättas att länsstyrelsen i Jämtland Härjedalen fått in allt fler ansökningar på senare tid.
Ulf Lerneus menar att begravningar i alla tider har präglats av hur samhället ser ut och mår.
– Idag väljer många att sprida askan för att göra någonting individuellt och personligt. Tidigare var det nästan alltid människor med anknytning till vatten som fick sin aska spridd över vatten. Fiskare, seglare, sjöfolk eller någon som hade sommarstugan vid vattnet. Idag är det inte samma koppling, säger han.
Begravningar kopplas ju gärna till någon sorts andlighet. Men önskan om att få sin aska spridd i naturen behöver kanske inte ha med tro eller religion att göra. Kina berättar att hennes mamma inte bara hade planerat sin ceremoni i detalj, utan också gått ur svenska
