”Återställ våtmarker” är kanske de mest kända slagorden i miljödebatten just nu. Vi har alla sett de gula plakaten – men vad vet du om det faktiska problemet? Utemagasinets Mats Wigardt dikar ut våtmarkernas historia och ger visst hopp om framtiden.
TEXT MATS WIGARDT ILLUSTRATION PIA KOSKELA
Vi människor dras till vatten. Har alltid gjort. Vi bygger våra hus strandnära, slår oss ner på en sten invid en sjö, tänder en eld, lyssnar på bäckens porlande och havets brus, ser solen gå ner.
Samtidigt har vi i flera hundra år, sannolikt redan under 1000- och 1100-talen, grävt diken i avsikt att avleda det vatten som samlas på marken.
Under 1700-talets missväxt och sjukdomar blev dikesgrävningen allt viktigare. Befolkningen i Sverige ökade kraftigt. Fler barn överlevde, färre människor dog i sjukdomar, den lättodlade potatisen innebar mat på borden.
Jorden räckte emellertid inte till för den allt större befolkningen. Man riktade då blicken mot våtmarken – torvmossar, myrar, sumpskogar och kärr där grundvattnet ofta steg över markytan. Genom att gräva diken och rensa vattendrag för att få bort vätan kunde man skapa ny betes- och åkermark.
HORNBORGASJÖN ÅTERUPPSTOD
1800-talet blev den storskaliga dikningens sekel. Duktiga och idoga bönder som grävde långa och raka diken belönades med medaljer. Alla slags våtmarker utnyttjades, även strandängar och små sjöar, arbetsinsatsen var enorm och gav onekligen resultat. Med en miljon kilometer grävda diken kunde den produktiva jordbruksarealen i Sverige öka från 800 000 till 3,5 miljoner hektar.
Senare under 1800-talet kom även regleringen av sjöar att bli ett vanligt sätt att skapa ny mark, en dramatisk metod som kom att utövas i 100 år. Närmare 2 500 sjöar sänktes, varav 623 blev helt torrlagda – något som redan på den tiden av många betraktades som ett stort och allvarligt ingrepp i miljön.
Hornborgasjön är ett exempel. Med stöd av ingenjörer och godsägare, och mot de mindre markägarnas vilja, tömdes hela sjön på vatten för att man ville kontrollera naturen och öka avkastningen med nya åkrar. Allt slutade med att biologin förändrades i grunden och att marken lämnades obrukbar. Många mindre markägare blev skuldsatta och fick lämna sina gårdar. I tidningen Nya Dagliga Allehanda kallades hela projektet för ett lönnmord på en sjö ”som stinker av mänsklig dumhet”. Idag har Hornborgasjön med lyckat resultat återskapats som världsunik fågelsjö.
När konstgödsel och ny teknik för att bruka marken fört med sig att jordbruksarealen ansågs til
