Att vandra till Anarisstugan i västra Jämtland är att vara omgiven av historier. Om naturens krafter, om människors kamp för livet. Och om rosa flamingor och flodhästar intill safarivägen över fjället.
TEXT KARIN WALLÉN FOTO ANDERS G WARNE
Grindens skjutregel krånglar lite, som om den inte är riktigt säker på att vi är behöriga att passera. Men efter lite lirkande släpper den taget och låter oss traska över träbron, över Storåns forsande vatten, och vidare längs den slingrande vägen som ska ta oss genom granskogen – upp till kalfjället.
Bakom oss reser sig snart Oviksfjällen i morgonens regndis. Luften är blomsprejsfuktig, som om molnen ovanför oss gör vad de kan för att hålla tillbaka sin tyngd av väta och istället pyser ut den i en långsamt sipprande pust.
Prognoserna har varit minst sagt spretiga, och de tre vi följer – Klart, SMHI, YR – är oeniga om det mesta.
– Skulle det inte regna nu? undrar jag och kisar upp mot himlen.
– Nej, det skulle vara klart, säger fotografen Anders.
– Enligt YR ska det vara halvklart, säger vår vandringskompis Sandro.
Vi vet förstås att fjällvädret ofta är oförutsägbart. Det finns dessutom väldokumenterade bevis på hur snabbt vädret kan slå om i just de här trakterna.
Anders och Sandro ägnade en del av gårdagens tågresa till att lyssna på P3-dokumentären om Anarisolyckan. Själv har jag lyssnat på den mer än en gång. Jag har läst artiklar och reportage, inte minst uppföljningarna från 2018, då det hade gått 40 år sedan vår dödligaste fjällolycka i modern tid.
LÅNGT TILL DAGENS SLUTMÅL
Men jag har inte stannat där. Jag har suttit i källaren på Kungliga biblioteket i Stockholm och tittat i arkiven. Läst vad som skrevs i slutet av februari 1978, när det stod klart att åtta människor mist sina liv i snöstormen. Jag kan inte låta bli att fascineras av händelsen. Och nu ska jag för första gången bege mig till platsen där det hände.
Dagens delmål är byn Hosjöbottnarna, nästan en och en halv mil bort. Där ska vi äta lunch, dock inte på den samiska restaurangen De åtta årstiderna, som tyvärr inte kunde ta emot oss den här helgen. Det är slutet av augusti, ripjaktspremiär, och det är där fokus ligger just nu för många i trakten.
För oss är dagens slutmål Anarisstugan, men dit är det fortfarande långt. Från vägs ände i Höglekardalen är det 23–26 kilometer, lite beroende på hur man går. Trots att vi inser att g
