På 1700-talet kunde den som behövde korsa Alperna få en sjal för ögonen ”för att slippa se spektaklet”. Idag dras vi i stim till höga toppar, euforiska när målet är nått. Varför? Det undrar Utemagasinets Josefin Olevik, medan hon går i replag mot toppen av Kebnekaise.
TEXT JOSEFIN OLEVIK FOTO CARL-JOHAN UTSI
Vi ligger i dalens djup på det rosiga sensommarriset och ser upp mot himlen. Bergssidorna flammar av färger, en bäck drillar förbi och det är lä. Mjukt under ryggen, mjuka kurvor i marken. Högre upp är klippan svart och brant, topparna blåvita och spetsiga mot skyn.
I morgon ska vi bestiga Kebnekaise, en tur på omkring elva timmar. Det gör de allra flesta som kommer hit till den mäktiga dalen Láddjuvággi. De försöker ta sig till Sveriges högsta topp.
Men varför? Det är ju lika vackert här nere, och tryggare. Lättare att söka skydd när vädret slår om. Vad är det med toppar? Varför ska vi envisas med att närma oss himlen? Är det inte bara övermod? Riskerar vi inte att bränna oss på solen?
NÅGOT TÄNDES I PYRENÉERNA
Det är sådant jag funderar på när jag ligger här i ljungen. Varför jag har jagat toppar i stora delar av mitt liv. Något tändes när jag tvingades ut på en vandring i Pyrenéerna när jag var 15, och sedan dess har det aldrig slocknat. En längtan till – ett behov av! – bergen, och de nakna topparna.
Fotograf Carl-Johan Utsi har hittat en bra grop en bit bort.
– Det där är för västerländska imperialister, säger han. En vilja att besegra och betvinga naturen. Den finns inte i den samiska kulturen, vi har mer en andlig syn på fjällen. Förr var det väl ingen som visste vilken topp som var högst.
Carl-Johan Utsi är renägande same och bor i Jokkmokk, med sameviste vid Áhkkajávrre, strax intill Áhkká. Ett mytiskt fjäll många vandrare drömmer om. Men varför skulle han ha bestigit det?
– Jag har väl varit halvvägs upp på skoter och letat efter en ren någon gång …
Han letar renar och jagar älgar, drar fram genom vide och rasslar utför stenskravel och tar sig ofta långa och oländiga sträckor över marken. Men det har alltid en mening, en direkt nytta.
– Ingen av mina kompisar har bestigit Kebnekaise, ingen jag känner. De tycker jag är helt galen som har sagt ja till det här, säger han.
JORDENS SJUKLIGA UTVÄXTER
Jaha, där krockade två världar. Eller åtminstone två kulturer. Och när man går till källorna är det nästan plågsamt tydligt hur romantiseringen av berg och toppar är en västerländsk, ursprungligen brittisk, företeelse.
Så här var det: fram till början av 1800-
