Med sina 130 öar och oändligt många vikar, stränder och kanaler är sjön Saimen i Finland ett paddelparadis. Och glöm inte att packa kikaren, för här finns också en unik sälart som kämpar för sin överlevnad.
TEXT KARIN WALLÉN FOTO JOHAN MARKLUND
Iden lilla byn Oravi råder ett stilla försäsongslugn. Kanalen kantas av bastuhus som värmer kulna kroppar, och av lövträd vars knoppar ännu inte vågat spricka ut. Det har gått en dryg vecka av maj månad, men trots att vi befinner oss på ungefär samma breddgrad som Stockholm har våren inte alls kommit lika långt här.
– Igår gick isen ute på fjärden och idag gick den här, säger Marie Louise Fant när vi lyfter ut kajakerna och lägger dem i hennes motorbåt.
Marie Louise är finlandssvensk, uppvuxen i Helsingfors men bosatt i Oravi sedan många år. Här driver hon företaget Saimaa Holiday tillsammans med sin man, Jukka Laitinen.
Att isen bestämt sig för att släppa just idag är tur för oss. Vi är trots allt här för att paddla kajak, och – hoppas vi – få en skymt av en väldigt speciell sälart. Redan nu, när vi lämnar Oravi och åker ut på Saimen, kopplar vi på sälspanarögonen.
Framför oss öppnar sig mil efter mil av vatten, i ett sjösystem som är Finlands största och fjärde störst i Europa. Saimen består egentligen av flera sjöar, förbundna med varandra både genom kanaler och naturliga vattenvägar, och här finns 130 öar att paddla bland. Sjön vi befinner oss på heter Haukivesi (”gäddvattnet”). Den ska vara en bra plats för sälspaning, har vi fått höra. Inte minst i maj, när de gärna ligger länge och väl och torkar vinterpälsen på stenarna i vattenbrynet.
BOENDE I FLYGANDE TEFAT
Men hur ser man egentligen skillnad på en mörk sten och en mörk sten med en mörk säl på? Jag har ju sett dem på bild, de där knubbiga saimenvikarna med sina cirkelformade mönster, stora ögon och spretande morrhår. Men att se dem i verkligheten kräver ett tränat öga – och en kikare. Marie Louise lånar ut, tack och lov. För nu börjar det.
I Finland råder allemansrätt, men inom nationalparken måste man tälta vid angivna platser. Vår första lägerplats heter Sammakkoniemi och består av några stugor, en eldstad, en bastu (tänka sig!) och en alldeles nybyggd kajakbrygga. Ön vi befinner oss på heter Linnansaari och är den största i nationalparken med samma namn.
Vi är helt ensamma. På vintrarna plogas en långfärdsskridskobana ut hit, men än har inte sommarsäsongen riktigt kickat igång. Marie Louise pekar ut trädtälten som vi har till förfogande. De ser ut som flygande tefat d�
