Vågade skär i sankt anna

10 min läsning

Den finskurna arkipelagen i Sankt Anna skärgård är väl mest känd som en sommaridyll. Men hur är det när vintern är vred, nordan ligger på och isen är nyckfull? Utemagasinets skridskokommando slirar på oturens gräns.

TEXT NICLAS SJÖGREN FOTO HENRIK TRYGG

Det ligger där och bullrar allra längst ut i havsbandet. Ovädret. Och snart sliter vinden i iskakan vi korsar och tvärsar. Men hoppet är som bekant det sista som överger människan. Vi blåser vidare söderut.

Som en mastodontfilmskuliss. Eller en illustration i någon gammal bibel. Himlen och isen är så gott som svartvit. Genom några söndertrasade moln strösslar lite sol igenom. Nordanvinden byar sig och bullrar i upp till kulingstyrka.

Isens dagar, eller rent av timmar, är räknade och det är bara en ganska kortfattad tidsfråga innan hela iskakan driver iväg till Polen. Vi har såsat för länge med att komma iväg, helt enkelt. Som när man kommer lite för sent till den där surfspoten eller lössnöfältet du vet, och vågorna dött ut och lössnön är uppkörd. Allt är förbi och någon genuint låtsasempatisk entusiast berättar ”men du skulle varit här igår, det var heelt episkt”.

Nu stöter vi visserligen inte på någon annan skridskoåkare som var här igår och njöt av perfekta isar, vindstilla och strålande sol. Men känslan är lite densamma när vi inser att vinden kanske är lite för hård och isen redan svingat loss från de yttre skären.

Utsikterna är alltså långt ifrån perfekta. Radarbilderna visar dessutom på snöbyar som kan dra in när som helst. SMHI varnar för hårda vindar. Och isen, den förbannade isen, är så där nyckfull och svårläst. Borde vi? Eller ska vi strunta i det?

Men Henrik och Joakim som är svårt belastade av skridskokärlek ger sig inte. De vill ut, till vilket pris som helst. Fotograf Henrik för att slippa de där ”smörigt kladdiga perfekta vykortsbilderna” som han hatar (men ändå plåtar när man åker på blankis och bara myser). Joakim för att skridskoåkning är en livsnödvändighet.

START VID VÄRLDENS ÄNDE

Jag tvekar in i det sista, men har med åren lärt mig att de bästa skridskoturerna är de som blir av. Alltså kastar vi oss ut.

Vi kliver på isen vid Världens ände i Arkösund. Ja, vägen heter så. Och just idag, denna vintriga februarimorgon, känns det lite som att komma till världens ände. STF:s vandrarhem Sköldvik är stängt för vintern och vi möter inga andra än några frusna gräsänder i en vak vid gästhamnen.

Lite skravel och sedan så gott som blankt. Varierat före, med slagsida åt lätt�


Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar