Som en dans i ramsau

13 min läsning

En längdresa till österrikiska Alperna betyder lika delar välpreparerade spår, vykortsvyer och apfelstrudeldekadens. Utemagasinet utforskar Ramsau på skejtskidor och känner frihetens vindar på Dachsteinglaciären.

TEXT MARIE KJELLNÄS FOTO SOFIE LANTTO

Dachsteinglaciären är ett himmelrike för längdskidåkare och alpinister som önskar att säsongen aldrig ska ta slut.

Dachsteinglaciären glimmar som ett nypräglat euromynt i morgonsolen, kantad av kalkstenstoppar på just under 3 000 meter. I en sydlig glugg ska det gå att se ända till Slovenien, enligt en broschyr vi snappade med oss från turistinformationen – men just där har himlens enda moln kilat in sig. Dagens ögongodis hittas istället mellan topparna Hohes Kreuz och Gjaidstein, där ett hav av snöklädda berg sträcker ut sig mot horisonten.

Att njuta av den här utsikten, och samtidigt skejta fram på manchesterslingan som preparerats för oss längdvurmare, är inte helt lätt. Faktiskt värre än kombinationen gång och tuggummituggande. Då och då kommer jag in i en skön rytm där kroppen är i synk med både skidor och stavar – ka-ritsch, ka-ritsch, ka-ritsch – men det förnedrande magplasket är aldrig långt borta.

På båda sidor om skejtbädden löper knivskarpa spår för klassisk åkning. Tror aldrig jag har sett så vackert preparerade spår, det är rena rama snökonsten. Lite surt att inte få testa dem, men nu är tanken att det ska bli en skejtare av mig på inte mycket mer än en helg. Så det är bara att kämpa vidare i den tunna luften, öva på växlarna och agera fotomodell enligt devisen ”fake it ’til you make it”.

BALANS OCH KOORDINATION

Mer känd än glaciären för oss utsocknes är kanske byn som ligger utsträckt vid bergsmassivets fot: Ramsau am Dachstein. På en vid platå samsas här 220 kilometer längdspår, de flesta för både klassiskt och skejt, med gulliga små bondgårdar och familjeägda värdshus. Mitt i byn tronar Ramsau Cross-Country Stadium som byggdes inför VM 1999 (nej, inte värt att googla för svenskar).

Det är till VM-stadion vi tar oss den allra första morgonen, för en dubbellektion i skejtteknik med lokale instruktören Hermann Lettner. I 20 år har jag blivit omdansad i längdspåret av folk som bemästrar skejtkonsten men nu har det fanimej skett för sista gången.

Hermann börjar från början. Vi går igenom vad som är fram och bak på en skida, lyssnar till bindningsklick och lyfter försiktigt en fot i taget från jämfota position. Fotograf Lantto himlar med ögonen och väser att jag inte skulle skrivit ”en timme” på frågan

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar