Ett halvt sekel på volvo bm

Bo Karlsson växte upp på en gård i Skravsta utanför Eskilstuna med, som han säger, MF 35, kor och häst. Nu bor han i Skärpinge, i ett hus några hundra meter från föräldrahemmet. I dag ligger pärmar och tidningar samt ett fotoalbum han lånat från kollegan Sune Kempe på köksbordet – han är redo att berätta om sin tid med traktorer och annat under sina många år på Volvo.

Hur kom det sig att du sökte dig till BM-Volvo?

– Jag var skoltrött men insåg väl att man var tvungen att ha någon form av utbildning.

Verkstadsskolan var treårig. I en skolsal fick eleverna börja med att lära sig fila, därefter svarva och fräsa. Teoretiska lektioner varvades med olika praktikplatser ute i fabriken.

– Det gick lätt för mig så jag kom snabbt ut i praktiken. Jag stormtrivdes på monteringen!

När jag började såg jag den sista 600:an rulla av bandet och man bytte till 650. Det var spännande för en 17-åring.

Tufft att bygga 430

I fabriken inne i Eskilstuna var det löpande band, eller linemontering som det kallades, av T 650 och T 430. På en rundbana monterades transmissioner som sedan lyftes över på bandet och förenades med chassit. Batterilådor, fotsteg med mera skruvades på. Därefter lyftes traktorn upp en våning med en hiss för lackering, sedan ner igen för slutmontering med hytt och plåtar.

De stora traktorerna, T 800, 810 och 814, hade en egen byggnad, där allt byggdes på en raksträcka. I fabriken grasserade ”430-sjukan”. De dagar den modellen monterades ökade sjukskrivningarna. Tempot var nämligen högt, T 430 var en storsäljare.

– Vi monterade 18 650 per dag, men 50–60 430. Det blev korta stationstider. Man fick jobba in tid för att hinna springa och köpa en kopp kaffe, sedan fick man montera igen och sedan dricka kaffet! När 650:n kom på linen hann man med att fika.

Ny fabrik och ny chef

I början av 1970-talet fanns stora planer. BM-Volvo blev Volvo BM och traktortillverkningen flyttade till en nybyggd fabrik i