Vadsbo Lantbruksmuseum har en intressant historia. Den präglas av visioner, byråkratiskt krångel och en del dråpligheter. Bakom finns som alltid en massa eldsjälar som ser mål som kanske inga andra ser. Vi hade tur och träffade en av dem, Kjell Andersson.
AV KJELL ENGSTRÖM (TEXT & FOTO), SIRI KHWAN (FOTO)
Vi blev lite häcklade på självaste midsommarafton. Vi firade midsommar i Törebodatrakten och några av midsommarfirarna visste att vi jobbade med en traktortidning.
– Vadsbo Lantbruksmuseum. Vadå, känner ni inte till det?
Det gjorde vi förstås inte och skyllde på att i vårt land är det gott om olika traktormuseer och lantbruksmuseer med en oerhörd spännvidd vad gäller föremål, storlek och även kvalitet.
Tyvärr, sa man, var museet bara öppet någon kväll i veckan och förmodligen inte under midsommarhelgen. Men när vi körde hemåt på midsommardagen petade vi ändå in adressen i gps:en, det kunde ju stå något intressant utanför.
På vägen till och från museet hittade vi så många traktorer att det räckte till en halv traktorspaning. Och ett bra tips gav den andra halvan av spaningen, dagen efter.
Nu stod det inget utanför, museet var duktigt tillbommat. På en inramad skylt fanns några telefonnummer man kunde ringa för upplysning. Det första numret gav ingenting, men på det andra svarade Kjell Andersson. Vi förklarade vilka vi var, sen behövde vi inte säga något mer.
– Jag står och tittar på er, sa Kjell. Jag bor bredvid så jag kommer. Jag har ändå tagit helg från lantbruket.
Vi får en härlig beskrivning av museets tillkomst, vad som finns i det och hur arbetet med museet haft både toppar och dalgångar. Det här är historien i korthet:
Köpte huset för en krona
I slutet av 1980-talet var Albert Fransson rektor på Sötåsens Naturbruksgymnasium. Han slogs av att alla hembygdsföreningar i trakten hade en hel del jordbruksredskap som gjorts om från häst till traktor. De var väldigt skrymmande och de små museerna kunde inte ta emot fler, än mindre få plats med några traktorer.
Han såg till att samla föreningarna, bildade en förening med interimsstyrelse och en representant från varje hembygdsförening i Vadsbo härad. Det var första steget, och så skulle man ha en lokal också.
I tidningen kunde man läsa att man ville ha in rivningsanbud på en magasinsbyggnad. Föreningen erbjöd sig att i stället arrendera byggnaden och skrev ett arrendekontrakt
