Drömmar om frihet och en bred queerfeministisk rörelse som mobiliserar. Ett krigsdrabbat land med religiöst styre som är nära ekonomisk kollaps. Båda stämmer för Libanon. Ottars Ida Måwe och fotograf Susanne Walström tar tempen på den sexualpolitiska kampen i Beirut.
TEXT IDA MÅWE FOTO SUSANNE WALSTRÖM
KAMPEN OM
Trafikljusen fungerar sällan i miljonstaden Beirut, att passera över gatan sker närmast med livet som insats. Framför oss tutar upprörda bilister högt för att komma fram i den ringlade bilkön. Annars är Libanons huvudstad oväntat öde. Affärslokalerna i city är tomma så när som på glassplitter från krossade rutor. Militärer i kamouflagekläder patrullerar lojt de folktomma gatorna. På en uteservering scrollar en vilsen turist på sin telefon.
En gång i tiden kallades Beirut för »Mellanösterns Paris«, en turistpärla känd för sin välmående ekonomi, sitt rika kulturliv och sin glamourösa strandpromenad där moderiktiga människor flanerade med utsikt över Medelhavet. En smältdegel där etniska och religiösa minoriteter levde sida vid sida.
Den tiden är förbi. I dag är drygt hälften av butikerna stängda på grund av ekonomisk kris. Förödelsen efter den stora explosionen i hamnen för snart tre år sedan syns förfarande överallt. Höjda matpriser, ständiga elavbrott och en rusande inflation präglar vardagslivet här. Den politiska eliten anklagas för korruption, och bland folket kokar frustrationen. Motståndet finns inte minst i Beiruts rika civilsamhälle som bygger allianser – utanför regimens radar.
Hbtqi-organisationen Helems lokaler ligger på en gömd adress i medelklassområdet Achrafieh. Bara 700 meter från platsen i hamnen där de två enorma explosionerna ägde rum hösten 2020. Flera tusen ton ammoniumnitrat detonerade över stadsdelarna Mar Mikhael och Gemmayze där de queera barerna, kaféerna och mötesplatserna låg.
Minst 220 människor dog och mer än 5 000 skadades. Plötsligt stod cirka 300 000 människor utan bostad – många av dessa hbtqi-personer som förlorade pulsådern i sitt community.
– Det fick förödande effekter. Många blev hemlösa och tvingades flytta tillbaka till sina föräldrar utanför stan – miljöer de lämnat på grund av homofobin. En betydande del förlorade också sina jobb eftersom de arbetade i området, säger Whard Mougharbel och visar oss in i föreningens communitycenter.
Höga fönster släpper in dagsljuset över det skinande mosaikgolvet. En äldre man hälsar förstrött från soffan. I biblioteket står titlarna Desiring Arabs och lslamisk sex
