Varför rekommenderas hysterektomi – att operera bort hela livmodern – ofta som den enda behandlingen för kvinnor i 40-årsåldern med myom? Natalie Högström möter en godtycklig vård som varierar beroende på var du bor, och vilken läkare du möter.
TEXT NATALIE HÖGSTRÖM BILD MARIA ANNAS
Det är en solig augustieftermiddag i Kärrtorp under det första pandemiåret. Mina lärarkollegor och jag ska ta en fika på kafé. Jag går in på toaletten för att tömma min menskopp, men när jag tar ut den är det som om jag har rivit en fördämning. Menskoppen nästan spolas iväg i floden. Kakelgolvet börjar se ut som på ett slakteri, men menstabut är så inpräntat i mig att min första instinkt inte är att skrika »ring ambulansen, jag förblöder!«, utan att stanna och torka upp det själv. Det slutar rinna, golvet ser snyggt ut igen och jag går ut till mina kollegor, som undrar vad som hänt. Då känner jag att det börjar rinna igen. Vid det laget ger jag upp och accepterar läget. De andra kafégästerna är artiga och låtsas inte om blodpölen. Med blodet rinnande nerför benen går jag ut för att vänta på skjuts till gynakuten. Jag hinner tänka att om några av mina elever går förbi, kan jag utnyttja tillfället för lärande och ropa »mens är normalt!«.
Det visar sig att blödningen beror på ett myom, en fem centimeter stor muskelknut som sitter i min livmoder. När mensen ska ta slut drar livmodern normalt ihop sig och blödningen slutar, men om det sitter något i vägen blir det svårare, och blödningen fortsätter. Jag får tranexamsyra, tabletter som minskar blödning. Under de nio månader som jag sedan väntar på operation äter jag dem som popcorn.
När jag kommer till gynakuten vet jag inte riktigt vad som kommer att hända, men jag får jag en impuls och säger att jag planerar att föda ett till barn i förhoppning om att slippa en eventuell hysterektomi. Någon månad senare träffar jag en gynekolog på en privatklinik. Jag har sökt information på nätet och vet att det finns olika behandlingar för myom. Gynekologen gör ett ultraljud och konstaterar att hysterektomi är det enda möjliga alternativet, med tanke på hur myomet sitter. »Men jag tycker att du ska vänta några år« tillägger hon, »jag kan skriva ut minipiller åt dig för blödningarna, risken är att du blöder hela tiden«.
Genom att spela på känslor och hänvisa till vårdvalet lyckas jag ändra min remiss, och får istället en tid på gynekologiska mottagningen på Södersjukhuset. Där görs ett ultraljud, och konstateras sedan att det går jättebra att ta bort endast själva
