Efter år av kraftiga humörsvängningar och turer till psyket fick Ina Bäcken slutligen veta att hon hade borderline personlighetssyndrom. I dag är hon fri från diagnosen och lever ett fridfullt och ensamt liv nära naturen.
Av Sara Hammarkrantz Foto Julia Sjöberg
ag vill inte ha mer drama och intriger i mitt liv.
Det säger Ina Bäcken, som inte fick sin diagnos förrän hon var 40 år men nu är friskförklarad. Ett halvt liv har gått förlorat i oregerligt starka känslosvängningar, impulsinfall, depression, svår ångest och självskadebeteende.
I dag har hon valt ett stilla liv vid Öjesjön utanför Partille. Hon jobbar inom hemtjänsten men tillbringar mycket tid för sig själv. Älskar att promenera och hittar ett lugn i naturen.
Medvetet väljer hon att leva ensam.
– Jag är rädd för att bli triggad och att humörsvängningarna ska komma tillbaka.
Med smärta i rösten konstaterar hon att hon förstört så många relationer.
– Från att ena stunden avguda mina pojkvänner till att be dem fara och flyga. Vi var fruktansvärt elaka mot varandra. Jag fattar nu efteråt att det är ett helvete att ha ett förhållande med en borderline-tjej.
När det blev för uppslitande gräl eller när hennes söner skulle till sina pappor fick hon så svår separationsångest att hon försökte ta livet av sig.
– Men jag ville egentligen inte dö. Det var ett rop på hjälp och uppmärksamhet.
Samtidigt bytte hon jobb ofta. Gjorde militärtjänst, jobbade på hotell och restaurang, var ordningsvakt på krogen och sedan arrestvakt. Hon åkte in och ut på psyket. Låg inlagd men blev alltid utskriven. Till slut bönade och bad hennes barn att hon skulle tvångsinläggas, men Ina hade blivit bra på att spela teater.
– Fram till den dag jag mötte en läkare som sade: ”Mig lurar du inte. Nu räcker det, Ina.”
Först då blev hon utredd och diagnostiserad med borderline personlighetssyndrom och fick börja i mentaliseringsbaserad terapi, MBT (se ruta nästa sida).
– På första mötet var jag tvungen att gå ut. Jag blev livrädd när de pratade om att vi skulle gå in i våra känslor. Men samtidigt insåg jag att det var det enda sättet som mina barn skulle återfå förtroendet för mig på. Min äldsta son hade precis fått en ungdomslägenhet av socialen, min mellersta bodde i en fosterfamilj och min yngsta son hos sin pappa.
Första teckn
