”Jag skulle göra vad som helst för att få tjafsa lite med Max” MAGGANS 16-ÅRIGA SON DOG
För fyra år sedan tog livet som hon kände det slut för Maggan Larsson. Sonen Max dog i en bilolycka. Vägen tillbaka till ett fungerande liv kantas av sorgen. Till oss som står bredvid och inte vet vad vi ska säga har hon ett budskap: ”Ett sms eller en klapp på axeln räcker.”
Text och foto Anna Olofsson
I hallen hemma hos familjen Larsson står skor och väskor uppradade. Jackor hänger på galgar, hallen andas liv och rörelse och en vardag som lunkar på. Margareta, eller Maggan som hon kallas för, sitter på stolen vid köksön med en kopp kaffe i handen. Blicken vilar utanför fönstret.
– Där, framför ladan, brukade Max köra med mopeden, runt och runt. Jag minns att jag sade: ”Kan du inte köra andra svängar? Du kör ju upp en stig på gräsmattan!” Då var jag irriterad, men gud vad jag saknar den stigen. Nu är den igenvuxen och ingen kommer att köra där igen.
På mors dag, den 31 maj 2020, förolyckades Max i en bilolycka. Han blev 16 år och en vecka gammal. Den dagen förändrades Maggans liv för alltid; hon beskriver det som att det finns en Maggan före olyckan och en efter.
– Den Maggan jag är i dag bär på en djup sorg som inte släpper. Jag har fått börja om, det är som att jag famlar fram i sorgen och mitt nya liv. Ett liv utan min son.
I olyckan dog Max och en av hans killkompisar från samma by. Det var fyra killar som förolyckades den natten. De satt i baksätet på en bil som färdades i hög hastighet. Föraren och passageraren intill överlevde.
– Hade jag vetat hur det skulle sluta, hade jag inte gett med mig när han tjatade om att få åka på bilträffen i Hassela. Då hade jag låst in honom i stället.
Men Max ville så gärna åka, och menade att alla andra i klassen fick. Dessutom var det sista kvällen med klasskompisarna nu när de skulle sluta grundskolan. Så Maggan och hennes man Kalle gav med sig. Max körde de fyra milen till Hassela med sin väns epatraktor.
– Sista samtalet jag hade med Max var vid tretiden på natten och då sade jag till på skarpen att det var dags att åka hem. Då skulle de ”bara åka in till Sundsvall och äta hamburgare”, innan de skulle hämta epan och köra hem till Stöde. Han tyckte att jag tjatade och slängde på luren i örat på mig.
Maggan ringde upp flera gånger. Han svarade inte. Utmattad somnade hon på sängen. Dagen innan hade hon spru
