Det viktiga är att lära av livets svårigheter, konstaterar Cajsa Tengblad, som har både skilsmässa och arbetslöshet på sitt livskris-cv. Hon har vid flera tillfällen dykt djupt ner i förtvivlan, något som hon har stor glädje av när hon i dag stöttar andra att ta sig igenom utmaningar av olika slag. ”Det är mänskligt att misslyckas”, säger hon.
Av Lise Andersson Foto Anna Hållams
Våren 2013 hände det som Cajsa Tengblad inte trodde skulle hända. Hon stod inför en äktenskapskris med sin man sedan 17 år. Deras fyra barn var då sex, åtta, 14 och 16 år. Cajsas värld vändes uppochned. Hon, som själv var ett skilsmässobarn, ville göra allt hon kunde för att hålla ihop äktenskapet. Efter tre års parterapi, sorg, ilska och besvikelse blev det ändå en skilsmässa.
– Vår äktenskapskris började naturligtvis långt före parterapin och skilsmässan, men har man fyra barn tillsammans så har man något att kämpa för. Så kämpade gjorde vi verkligen och det är jag stolt över.
Cajsa säger att de flesta av oss inte riktigt vet hur man ska bemöta människor i kris. Det är lätt hänt att vi drar oss undan och blir tysta när någon i vår närhet har det svårt, av rädsla för att säga och göra ”fel” saker. Men man behöver inte alltid prata, något som Cajsas dotter Melina insåg. När Cajsa var nedstämd gick Melina, som då var 16 år, upp till sitt rum och hämtade sin mjuka fleecefilt och svepte den runt sin mamma. Tillsammans sjönk de ned i vardagsrumssoffan och där, under den varma filten, brast Cajsa i gråt. Det var som att en dammlucka öppnades inom henne. Melina satt tyst till hon plötsligt frågade:
”Mamma, kan man ha moderskänslor för sin mamma?”
Skilsmässan blev en utdragen och smärtsam process, så som många skilsmässor är. Cajsa behövde inventera sitt sociala stödsystem för att se vilka människor som kunde vara till hjälp.
– Jag ritade mig själv i mitten på ett A4-papper. Sedan skrev jag namnen på de personer som jag visste skulle finnas där för mig genom krisen. Det var inte många namn, men det är inte mängden vänner utan kvaliteten på relationerna som räknas. Jag förlorade en del vänner i samband med skilsmässan, men det dök också upp nya, ibland från oväntat håll. På något sätt blev skilsmässan en möjlighet till nystart, då jag fick fundera på vilka människor jag vill ha med mig på livsresan framåt. Och vem jag vill vara
