– nu följer jag mitt hjärta!marie, 46, har blivit vän med sin oro

I tolv år hade Marie H Lundhs pappa varit hjärtsjuk. Hon oroade sig ständigt och väntade på samtalet som skulle berätta att han gått bort. När hans hjärta till slut stannade, den 21 december 2010, var Marie där. Hon drog ut honom ur bilen och utförde hjärt-lungräddning i väntan på ambulans, men hans liv gick inte att rädda. Han blev 62 år.

– Tiden efter pappas död kände jag konstigt nog en lättnad. Nu hade det värsta hänt, han kunde inte dö igen.

Efter obduktionen fick hon veta att hans hjärta var svårt sargat, ingen hade kunnat rädda honom. Hon fortsatte sörja, men efter begravningen återgick hon till jobbet på lokaltidningen där hon arbetade som journalist.

I dag bor Marie med sin man Peter utanför Umeå, i huset hon byggde med sin pappa som var snickare.

– Vi skapade det här tillsammans. I varje spik finns minnen.

Efter turbulenta år och många utmaningar har hon landat i sig själv, men resan hit har varit långt ifrån spikrak och längs vägen har hon vänt det hon tidigare såg som en svaghet till en styrka.

– Jag har alltid klamrat mig fast vid saker, jobb och relationer. Alltid rädd för vad som ska hända om jag släpper taget.

Marie säger att hon fortfarande ser sig som orosdriven, men att hon inte längre betraktar det som ett problem.

– Vi som är oroligt lagda tänker inte ”det löser sig”, utan vi ser själva till att stå för lösningen. Att ha det drivet är en tillgång, men det har krävts en del terapi för att få syn på den saken.

Att jobba med sig själv är något Marie haft flera anledningar att göra. Efter hjärt-lungräddningen drabbades hon av posttraumatisk stress.

– Att pappa dog accepterade jag. Jag var tacksam över de år vi fick. Det som var svårt var det våldsamma sättet jag sade farväl.

Marie fick flashbacks, kände revbenen gå sönder i händerna och led av ständig ångest, men jobbade på och pratade inte med någon om det hon upplevde. Så småningom blev hon erbjuden en chefstjänst och tackade ja. Arbetet var