Bergen var magiska, Helene och Peter sprang som de alltid gjorde när chansen gavs. De skyndade sig för att komma undan en mullrande åska. Då smällde det. Helene minns inte mycket, men hon såg direkt att maken Peter var död. Det här är Helenes berättelse om stor kärlek – och sorg.
Av Stina Lodén Foto Privat
Genom sorgen, inklusive den första chocken efter den dramatiska olyckan där hon förlorade sin man Peter, har Helene Nilssons sorgearbete och egen överlevnad styrts av en känsla för vad som känns sant och riktigt.
– Jag hade inget annat val. Jag sökte efter svar, jag önskade mig en manual: Hur gör man? Sedan ville jag hoppa framåt i tiden så att jag skulle slippa känna som jag gjorde. Jag sökte mycket på nätet och hittade Megan Devine, en psykolog som själv förlorat sin man i en olycka. Hon har skrivit boken ”It’s ok that you’re not ok”. Det måste få vara skit och det är okej, det träffade mig, där kunde jag känna igen mig. Men till slut fanns ingenting annat att göra än att följa min egen inre kompass. Och så har jag haft bra vänner och familj nära mig.
Helenes och Peters kärlekshistoria började med en ovanlig dejt: en löprunda på Kullaberg i Skåne. De fann varandra snabbt i kärleken till naturen, träningen och äventyren, och fem år efter den första dejten gifte de sig i Brunnby kyrka vid Kullaberg.
När en möjlighet att flytta till Denver i den amerikanska delstaten Colorado öppnade sig via Helenes jobb sade Peter upp sig från sitt arbete som polis och följde med. Han hade också precis avslutat sina juridikstudier med siktet inställt på att bli åklagare. Colorado, en del av USA med magiskt vackra berg och spännande natur, lockade det äventyrsälskande paret.
En julidag efter några månader i Denver skulle Helene och Peter titta på ett hus. Utfärden skulle ta dem förbi ett område de inte tidigare utforskat – Boulder i norra Colorado – och de drog på sig löparkläderna och gav sig av. När de sprungit en bit hörde de åska och skyndade sig ner.
Helene minns inte att hon föll, hon minns bara att hon vaknade och tänkte: ”nu har jag snubblat och varit klumpig igen, så typiskt mig! Peter kommer att skratta åt mig.”
Sedan insåg hon att det ringde högt i öronen och att det luktade bränt. När hon såg sig om efter Peter låg han på rygg en bit bort med ansiktet mot henne.
–
