Jättekär, trots allt…

Det första som möter en i hallen hemma hos Dominika Peczynski och Anders Borg är en stor trofé från en dovhjort. I tolvtaggarens öron hänger guldörhängen.

– Jag har nästan vant mig vid trofén, men inte riktigt. Det är lite Naturhistoriska riksmuseet över den. Jag utgick ifrån att vi skulle ha en spegel i hallen, men en morgon vaknade jag av att det borrades här klockan 5.30. Då hade Anders bokat en hantverkare som satte upp den.

Dominika skrattar högt. Hon är barfota och klädd i en hallonröd figurnära klänning, som matchar läppstiftet.

Intill hallen ligger köket. Dominika bjuder på charkuterier, som hon dukar fram på köksöns bänkskiva i marmor. Köksön är målad i en skogsgrön färg i samma nyans som väggarna i det nyrenoverade köket. Framför kakelugnen står en höbal bredvid en rejäl bur med fyra marsvinshonor på golvet.

– Det är min son Harrys marsvin, som på något konstigt sätt blivit mina. Idag är det bara Harry kvar hemma. Fyra av fem barn har flyttat ut.

När de flyttade in, med Dominikas barn Harry och Hannah och Anders tre barn år 2016, var våningen perfekt för dem. I dag passar inte planlösningen dem längre.

– Det är sex sovrum med Harrys rum längst ner i korridoren och tyst överallt. Lägenheten är till försäljning då och då. Vi funderar på att sänka priset till 40 miljoner.

Hur vill du bo istället? – Jag vill gärna bo i samma hus som nu, fast mindre så det blir lite mysigare. Jag vill inte ha ”space” och är ointresserad av personligt utrymme och integritet.

– Helst vill jag träffa folk hela tiden. Jag gillar att ha unga människor hemma. Vår korridor är så sorglig med alla sovrum som ingen sover i. Den ger mig en sådan ångest, så du fattar inte.

– I somras var min dotter här med sin kille och det var jättetrevligt. Hon är likadan som jag och slänger allt på golvet. När hon åkte kände jag: ”Kom tillbaka och stöka ner lite. A