Sångerskan Anna Stadling vet hur livet från en stund till en annan kan förvandlas till ett svart hål. För hennes del drabbade cancer familjen dubbelt. Men hon trotsade de tunga bakslagen. ”Genom musiken omvandlade jag skiten till något starkt.” Nu sjunger hon om erfarenheterna på ett nytt album.
Av Pär Jonasson Foto Sara Appelgren
Vi ses över en kopp kaffe på skivbolagets kontor.
Anna Stadling är förväntansfull inför släppet av nya soloalbumet, hennes sjunde i karriären. Annas samarbetspartner den här gången är gitarristen och producenten Anders Pettersson som hon träffade av en slump när de båda gästade SVT-programmet ”Go’kväll”. När Anna pratar om sina nya låtar framgår det tydligt att hon hämtat mycket av inspirationen ur sitt eget liv.
– Det finns ganska många återblickar, det finns kärlek, och tankar om hur livet ibland blir som det blir. Om motgångar som man måste ta sig igenom, och känslan att ”det här ska inte få knäcka mig”. När livet var som svårast för mig och min familj kände jag ändå en kraft och en vilja att leva, något jag även mött hos andra i liknande situationer.
Titelspåret på skivan, ”Långt ifrån ensam”, är en hyllning till Annas man Pecka, berättar hon. Han som fanns vid hennes sida genom hela den svåra tiden som de gick igenom tillsammans för ett par år sedan, och som färgat många av de nya sångerna.
– Hösten 2015 hade vi mycket på gång samtidigt, jag skulle bland annat spela in en ny skiva med producenten Andreas Mattsson, och dessutom skulle vi göra om hela vår lägenhet och bygga en studio i källaren. Då började ett rent helvete. Min man Pecka fick prostatacancer, som hans bror dog av, och själv fick jag bröstcancer. I början av 2016 satt vi båda nyopererade i en lägenhet som var långt ifrån klar, och med en pojke som utreddes för sina särskilda behov och behövde mycket support. Det kändes helt surrealistiskt. Samtidigt kände jag att jag genom musiken ville omvandla skiten till något som blir starkt.
Hur har du orkat jobba på trots alla dessa motgångar?
– Precis efter att folk fått sina hem raserade i raketattacker börjar de sopa upp allt bråte som ett första steg att få tillbaka sin tillvaro. Lite så fungerar det även för mig när jag drabbas av något jobbigt, att nu måste jag bara ta mig igenom det här. Det finns ett trots i mig, att det inte ska få knäcka mig, för det är inget liv att ha. Visst hade jag gärna slup
