– det finns alltid hopp!

Nu är Elsa Janni psykologen som lugnt sitter på Herrängens gård i Älvsjö och dricker kaffe och låter mig följa med på en guidad tur genom hennes helvetesresa i depressionens mörker.

År efter år.

Nu vet både hon och jag att hennes helvetesresa fick ett lyckligt slut.

Och hon har skrivit den vackra lilla boken ”Tröstebok för dig som är deppig”. Tillägnad alla vackra, vilsna och vemodiga. För att de ska slippa ha det som hon själv hade det.

Då.

Då när hon inte hade en aning om vad det var som hände, varför hennes liv plötsligt revs itu av något märkligt och mörkt och okänt.

Hur hade det varit om du självhade haft den här boken då?

– Det hade varit så skönt. Att förstå att det händer många, att man inte är ensam, säger Elsa Janni och ler.

Men hon hade den inte.

Vi tar det från början. Och i djupaste kontrast till sommargrönskan, solen och doften av kaffe går vi tillsammans ner i mörkret. Elsa var 16 och valde att gå på internatskola i Sverige, medan hennes svenska mamma och italienska pappa var kvar i Italien.

– Jag gick årskurs ett på gymnasiet. Allt var bra till det yttre. Jag hade vänner och min pojkvän. Men plötsligt förändrades något. Jag började bli orolig, mina känslor gick bara upp och ner och jag kunde inte sova, berättar Elsa.

Och ingen förstod vad det kunde vara. Inte ens när hon i desperation rymde från skolan. Men det skulle bli värre. Till slut kom hennes mamma från Italien, där hon bodde, och hämtade hem henne.

– Det var som en mardröm, jag kunde inte få ro någonstans.

Men ingen i omgivningen hade några ord för vad som hänt.

– Ingen sade ordet depression. I familjen sade man kris, mörker, nervsammanbrott.

Ingen i familjen, ingen på internatskolan, ingen läkare de sökte hade någon förklaring till vad som hänt Elsa. Eller någon aning om att man skulle kunna göra något åt det.

Depressionen släppte nästan lika plötsligt och obegripligt som den kommit. Men kom