Annika Ortmark Lind annika.ortmark.lind@tara.se
Välkommen!
aha, då har jag avslutat första lektionen i lycka!
Vad den gick ut på?
Jo, att prata med en främling.
Jag kliver av tunnelbanan vid Thorildsplan, fem minuter från Taras redaktion på Kungsholmen i Stockholm. En kvinna i 40-årsåldern trampar upp och ner för trappan utanför, försöker fånga människor som hastar till jobbet, men ingen stannar.
”Någon som vet var Konradsbergsgatan ligger”, hojtar hon. ”Ska jag gå under Essingeleden eller bara fortsätta ditåt …?”
Hon vänder och vrider på mobilen, får ingen ordning på något, och flackar med blicken. Klockan är 8.55 på morgonen och hon svettas stress. Jag stannar till, tar fram min mobil och knappar in adressen.
”Jag följer med dig!”
Kvinnan slappnar av något, konstaterar att hon har tre minuter på sig att nå målet – då startar föredraget som hon ska hålla, en kickoff för lärare. Jag garanterar henne att promenaden tar max tre minuter.
”Jag är bra på pedagogik, inte på kartor …”
Jag lämnar en mycket tacksam medmänniska utanför porten.
”Tack, Annika, du har räddat mig!”
”Lycka till, Sara, det kommer att gå jättebra!”
Jag fortsätter på lätta steg till jobbet, lite sen men fylld av glada bubblor. Genom att både hjälpa någon i nöd och prata med en okänd människa har jag höjt lyckonivån inom mig. (Fler lyckotips, se sidan 60).
Nu kan denna lilla insats för en medmänniska tyckas banal när gängens våld i våra städer kryper närmare och nya krig tillkommer i världen.
Vad gör väl vänlighet för skillnad, liksom?
Eller så är det precis det vardaglig vänlighet gör – skillnad!
Vi kan inte stoppa gängens kulor med våra kroppar, men vi kan stanna vid en stressad medmänniska och fråga vad vi kan göra. Kanske kan vi bj
