Sötsuget gick så långt för Marika Carlsson att hon skämdes och försökte dölja chokladkakorna under grönsaker i affären. ”När jag förstod att jag var beroende av socker kände jag mig så fruktansvärt ensam. Varför var det ingen som pratade om det här?” Nu gör den sockerfria Marika en humorshow av de tunga erfarenheterna.
Av Colette van Luik
Det kunde kanske lika gärna ha blivit spel eller alkohol, men för Marika Carlsson var det socker och mat som var drogen. Hon är väl medveten om att i Sverige erkänns inte diagnosen sockerberoende, men själv beskriver hon att beroende var just vad hon var.
– Jag tänker att jag har en hjärna som har ett extra känsligt belöningssystem och i mitt fall är det socker och snabba kolhydrater som den kickar på.
”Smalast när man dör vinner”, om ätstörningar, kroppshets och sockerberoende, är Marika Carlssons tredje soloshow. Och det är den ärligaste och svåraste hon har gjort, säger hon.
– De andra handlar om sådant jag processat klart, som att vara svart, adopterad, homosexuell och ha vuxit upp i en religiös miljö. Men mitt sockerberoende är något jag lever med och kommer att leva med resten av mitt liv.
– I mina bittra stunder har jag ibland tänkt att det hade varit bättre om jag varit spel- eller alkoholberoende, för då hade omgivningen varit mer förstående. Nu sade vissa i stället ”skärp dig” eller ”du hittar på, sockerberoende finns inte”.
Att det var just socker som kom att bli föremålet för hennes problematik tror hon beror på hennes uppväxt inom pingstkyrkan. Alkohol och spel var syndigt, vilket mat och socker förstås inte var.
– Jag var en sockerråtta som alla andra barn, men mitt lördagsgodis tog slut innan jag ens hann lämna affären … Min bror däremot hade kvar sitt i en vecka.
Hon beskriver sin barndom som en ständig jakt på sötsaker.
– Jag snattade godis i affären, snodde kakor hemma, länsade frysen på bullar, smusslade med sötsaker, plockade småmynt från mammas och pappas fickor för att kunna köpa snask. Jag kunde till och med snylta av hundens hundchoklad…
Som vuxen blev ätandet ett sätt att dämpa jobbiga känslor och ångest. När hon var 20 år insåg hon att hon var homosexuell, men höll det hemligt och kom inte ut förrän hon var 40.
– Jag höll ätandet någorlunda i schack till jag var runt 25,
