Annika Ortmark Lind annika.ortmark.lind@tara.se
Välkommen!
Min sambo Tony hade inte långt kvar i livet. Då slog vi till och blev med hundvalp. Lill-Rocky knockade oss med kärlek när vi var som allra mest ledsna. Han fick sex veckor med sin husse, sedan dog Tony.
Lill-Rocky blev min väg framåt i vardagen. Så känslig för mina tårar. Oändligt med glada svansviftningar så fort jag slog upp ögonen på morgonen. Generös med närhet och blöta pussar, minst tusen om dagen.
Så här efteråt undrar jag hur jag skulle ha klarat veckorna, månaderna – och nu två och ett halvt år – utan min hund. Lill-Rockys insats för min mentala hälsa går inte att värdera högt nog, inte heller de tusentals steg som jag dagligen har trampat med honom i skog och mark.
Jennianne på sidan 32 vet också hur en hund kan bära en människa genom sorgen. Hennes make dog oväntat och in flyttade Milo, som läser av sinnestämningar, delar med sig av sina leksaker och tröstar där han behövs mest. ”Han märker direkt när jag är ledsen, han lägger sitt huvud i mitt knä.”
Vi människor behöver inte bara närhet av olika slag, vi behöver sömn. När man ligger där på natten och slingrar sig som en mask önskar man inget hellre än att djupdyka in i drömmarnas värld. Och när vargtimmen innebär nattliga besök till kylskåpet vill man inget hellre än att få ytterligare några timmars sömn innan det är dags att möta gryningen. I bästa fall somnar man strax innan klockan ringer… och dagen blir en enda lång gäspning.
Känner du igen dig? Då är det dags att lära
