Sandra Torbjörnsdotter har varit i ensamhetens svarta hål och vänt. I dag har hon öppnat sig för andra människor. ”Till slut tvingades jag släppa taget om att försöka ha kontroll på allting, det blev vändpunkten. Jag mötte mig själv och vågade släppa in andra”. Nu har Sandra skrivit en bok om ensamhet tillsammans med terapeuten Suzanne Pärlhamn.
Av Pernilla Fredholm Foto Annette Björkman
Under sin uppväxt i Falköping upplevde Sandra Torbjörnsdotter sällan ensamhet. Hon var glad och sprallig, idrottade mycket och hade lätt för att få nära vänner. Hon pluggade senare media- och kommunikationsvetenskap, jobbade i mediebranschen och gjorde framgångsrik karriär som marknadsansvarig på olika företag. Gifte sig och fick barn, och flyttade med familjen till Lidköping.
– Jag har bott i flera småstäder innan, men just i Lidköping upplevde jag att det var svårt för mig att nå in i de sociala sammanhangen. Visst fick jag vänner men det kändes näst intill omöjligt att komma in på djupet. Senare visade det sig att fler än jag upplevt samma sak och att lokaltidningen till och med hade skrivit en artikelserie om fenomenet, berättar Sandra Torbjörnsdotter.
Men det dröjde flera år innan den känslan blev ett problem för Sandra. Så småningom gick hon igenom en separation och hade sina barn varannan vecka. Efter några år öppnade hon egen reklambyrå i stan, vilket kändes som en rolig omstart i livet med nya sammanhang och bekantskaper. Men under ensamveckorna började en obehaglig känsla smyga sig på.
– Jag lärde känna nya trevliga människor, blev hembjuden ibland och en arbetskamrat anordnade min 40-årsfest. Men jag hade inte någon person riktigt nära som jag kunde prata med om djupare saker, det blev som ett hål inuti mig som växte. Till slut hade jag inte ens samma ork att engagera mig socialt utan drog mig undan vilket gjorde mig ännu mer ensam, även om jag inte riktigt förstod att det var känslan av ensamhet som spökade i mig då.
Den ödsliga känslan växte till ångest vilket i sin tur gav självkänslan en knäck. En ond cirkel tog fart, där Sandra inte hade lust att berätta hur det egentligen låg till. Att man känner sig utanför gemenskapen är ingenting man vill skylta med, konstaterar hon.
Och så snurrade den negativa spiralen vidare. Men det fanns en sak hon kunde ta till för att dämpa de jobbiga känslorna.
– Jag har alltid gillat att träna, och när ja
