Jennianne Ahlström hade inte tänkt skaffa hund. Men Milo kom som en räddning när tillvaron var nattsvart efter att Jenniannes man Joacim omkommit i en arbetsplatsolycka. ”Milo märker direkt när jag är ledsen, han lägger sitt huvud i mitt knä.”
Av Karin Asmundsson Foto Kristina Wirén
Den 12 februari 2021 förändrades livet för alltid för Jennianne Ahlström.
Just den dagen hade hon tagit ledigt från jobbet som trafikpolis och stod i köket och förberedde maten. Det skulle bli fredagsmys med tacos.
– Jag stod och skalade grönsaker när min son sade ”polisen står utanför”. Jag trodde först att det var några kolleger som var kaffesugna, men sedan såg jag att det var en polis jag aldrig hade jobbat med, en jobbarkompis till Jocke och en granne. Jag fattade direkt att något hade hänt.
Det enda hon fick veta var att det hade skett en olycka.
– Jag har själv lämnat dödsbud. Jag vet hur det görs. Man säger inte mer.
Jennianne kördes till sjukhuset. Hon fick träffa en läkare som sade att det inte funnits något att göra.
– Jocke låg under en truck som skulle lagas. Den åkte rakt ner. Trucken vägde 16 eller 17 ton, jag har fått lite olika uppgifter, men det spelar ju ingen roll.
Dödsolyckan skedde under pandemin så det fick bara vara 20 personer närvarande under begravningsceremonin.
– Men kyrkan var öppen under hela eftermiddagen så folk kunde komma dit i grupper om åtta och åtta och ta avsked. Jocke var en person som alltid ställde upp för andra, som hjälpte alla. Det var aldrig några konstigheter med honom. Han var en väldigt snäll person.
Joacim Ahlström är gravsatt på kyrkogården i Moheda. Det är exakt 1,4 kilometer från kyrkan till Jenniannes hem. Jennianne tillverkade själv urnan av tunna trästickor. Hon målade den också. De fyra barnen har lämnat sina handavtryck, ett på var sida, och på ovansidan är urnan prydd bland annat med hjärtan.
Joacim blev 52 år. Han hade arbetat på sågverket i sju år. Företaget ligger bara några hundra meter från Jenniannes hus. Moheda är ett litet samhälle, där alla känner alla. Den första tiden efter olyckan tyckte Jennianne att det var svårt att lämna huset. Alla visste vem hon var, alla visste vad som hade hänt.
– Jag tyckte det var jobbigt att folk pratade. Kompisar handlade åt mig. Första gången jag var i affären såg jag f
