I år firar Jessica Andersson 20 år som artist – och sin 50-årsdag. Då är det hög tid att ta över taktpinnen. ”Jag har svårt att säga nej och vill ’pleasa’ folk … Det irriterar mig att jag inte varit tuffare.” Men nu ska ödmjukheten utmanas och Jessica producera mer musik som ligger nära hjärtat.
Av Åsa Görnerup Foto Cornelia Nordström
Jessica Andersson sitter i lotusställning med händerna vilande på knäna. Mjukt och lyhört följer hon fotografens instruktioner och byter ställning i soffan på Clarion Hotel i Stockholm.
Det är söndagseftermiddag och en stund senare sitter hon i hotellrestaurangen med en kycklingquesadilla och ett glas vitt vin.
Den 27 oktober fyller du 50 år. Hur känns det?
– Underbart! Jag mår jättebra, har hälsan, lever gott, jobbar och har kommit igång att träna. Jag har ingen åldersnoja över huvud taget.
– Man har en del år på nacken och lite erfarenhet. Jag är otroligt lyckligt lottad som fortfarande har en artistkarriär. Jag tillhör det äldre gardet artister nu, även om jag själv tycker att jag är i min ”prime”.
När Jessica slog igenom var hon nästan 30. Det är sent, menar hon.
– Jag kom in i den här branschen med en jädrigt ödmjuk känsla av att jag äntligen fick vara med i det som jag drömde om som liten.
I år firar Jessica 20 år som artist. Helst vill hon fortsätta i 50 år till.
– Under min karriär har jag upplevt mycket härliga grejer. Det enda jag ångrar är att jag inte utnyttjat tiden på ett bättre sätt. Jag kommer på textrader som jag skriver ned, men gör ingenting med det. Det retar mig.
Det kommit annat emellan. Åtta gånger har hon tävlat i Melodifestivalen. I år var det sjuttonde sommaren hon gav sig ut på ”Diggiloo”-turné. Nu är det dags att göra en julshow, och dessutom en jubileumsshow i samband med 50-årsdagen.
Jessica önskar att hon även hade prioriterat det hon själv vill göra.
– Ödmjukheten, som jag känner, gör att jag har svårt att säga nej. Jag vill ”pleasa” folk, vara trevlig och få tillbaka jobben. Det har resulterat i att jag inte har de här vassa armbågarna, kliver över lik eller hugger någon i ryggen för att nå dit jag vill. Det är lätt att bli utnyttjad och irriterar mig att jag inte varit tuffare.
Jessica citerar sin pianist: ”Om man tackar nej till något, så är det att tacka ja till sig själv och det är minst lika viktigt.”
– Vad fasen! Jag är 50 nu och hade velat släppa en skiva med egenskriven musik för
