Hon har varit bäst i Sverige på simning. Blivit flerfaldig världsmästare i boxning. Avtjänat ett 14 månader långt fängelsestraff. Men trots alla utmaningar var resan mot att bli förälder Mikaela Lauréns utan tvekan tuffaste kamp. För första gången i livet ville hennes kropp inte ”lyda” …
Av Anna-Maria Stawreberg
Våren 2020. Pandemin har förlamat världen och Mikaela Laurén sitter och storgråter på Heathrow i London. Hon har precis insett att hon kanske kommer att missa sitt livs viktigaste match. Hon kommer inte att kunna bli mamma.
År av försök kommer att vara förgäves. Månader av hormonbehandlingar till ingen nytta.
Den sista chansen, den som väntar på henne på Olgakliniken i Sankt Petersburg har precis försvunnit. Hon kommer att missa läkartiden och därmed också isättningen av det befruktade ägget som väntar. Själv sitter hon med boardingkortet i handen och nekas gå ombord på planet.
Gråtande försöker hon förklara att hon och hennes man Peder har kämpat för att bli föräldrar i fem år, och att det nu, när Mikaela är 45 år, bara finns en chans kvar. Att allt är klart, det enda som måste till är att hon ska få gå ombord på det där planet mot kliniken.
– Jag var helt slut efter alla missfall och krossade drömmar. Full av hormoner och stress. Och nu fick jag inte gå ombord på planet eftersom coronareglerna ändrats, berättar Mikaela.
Hon är solbränd och klädd i träningstajts när vi ses i ett grått Stockholm där sommaren regnat bort. De muskulösa armarna, de där som tagit henne till en oändlig rad vinster i stora mästerskap både i simhallar och i boxningsringar, är bara. Mikaela har precis återvänt efter några veckor i Spanien med familjen och hon berättar om sköna dagar på stranden med dottern Nikita.
Nikita, önskedottern med världens starkaste vilja. Mikaelas och Peders alldeles egna barn, hon som kom när de båda gett upp. Hon som pratar utan uppehåll, som många gånger håller på att göra sin mamma tokig med alla sina frågor och sin outtröttliga energi.
Barnet som kom, mot alla odds.
För Mikaela fick gå ombord på planet. Kvinnan hade sett Mikaelas sammanbrott och hon hade förstått. Sade till henne att ”jag kan förlora mitt jobb för det här, men okej, du får gå ombord.”
Mikaela landade halv tre på natten. Fem timmar innan det var dags för den sista obligatoriska kollen innan embryot skulle sättas in.
Mikaela andades ut. Den här gången skulle det ta sig, det var hon säker på. Hon och hennes man Peder hade fattat e
