Först dog Hanna Hedlunds pappa. Några år senare gick hon och maken Martin Stenmarck skilda vägar. Händelser som skakade om i grunden och som ledde till att hon började i terapi. ”Jag förstod att det bara är jag som kan läka mig”. Och med det kom också en ny kärlek in i Hannas liv.
Av Åsa Görenrup Foto Cornelia Nordström
INTERVJU
Nyligen släppte Hanna Hedlund låten ”Redo nu”. Den beskriver känslan av att komma över en sorg när man förlorat någon som betytt mycket. Att vara beredd att släppa taget.
– Det här valet: Att nästan ha som ett mantra att vara redo att se ett vackert slut. Le genom gråten. Det finns någonting förlösande i det och där hittar man en kraft. Många läser helt in vår separation i den här låten, men för mig handlar den lika mycket om förlusten av pappa. Nu är det dags och jag släpper handen, men har kvar det som något vackert. Jag får klara mig själv nu. Vuxen-Hanna är här och vi är redo.
Hanna Hedlund sitter på altanen till Millesgårdens lanthandel på Lidingö. Det röda håret är utsläppt och blicken är varm och närvarande. Ända sedan hon och exmaken Martin Stenmarck gick skilda vägar har folk ställt frågor till henne.
– Alla frågar: ”Jaha, vad var det som hände? Har han träffat någon ny? Har du träffat någon ny?” Nej. Men vi var överfulla. Jag kommer ihåg att vi satt hos terapeuter och beskrev det som hinkar, som var fyllda upp hit.
Hanna höjer armen för att visa hur bräddfulla deras hinkar var mot slutet av relationen.
Överfulla med vad?
– Inte med missnöje, men båda kände att ingen hade någonting att ge. I en fas försöker man hitta en förklaring, men poängen är varför man känner sig lämnad, sviken eller inte lycklig i förhållandet. Allting börjar med och handlar om en själv. Jag tror att alla går igenom skuldkänslor: Vems är ansvaret? Varför? Men vi kan sluta lägga skuld på någon. Det hände. Det är som det är. Vi var klara.
– Efteråt började en sorgeprocess. En nära människa försvann, som varit min viktigaste. Nu ska den personen inte längre vara det.
För Hanna påminde känslan om sorgen efter hennes pappa, som gick bort 2016. Under skilsmässan vällde sorgen upp igen.
– Jag hade inte sörjt klart pappa, säger hon.
Hanna är uppväxt i byn Kilafors och medan hon berättar blandas stockholmskan med hälsingemål.
Vad som var vad under sorgeprocessen går inte att säga, men oavsett så var det Hannas sorg.
– Jag förstod att det bara är jag som kan läka mig och insåg att man inte
