Jessica Marin ogillade kalla ishallar och att bara sitta där och titta på barnen som tränar. Tillsammans med ett gäng andra mammor plockade hon upp klubban och började jaga en puck, hon som inte ens gillade att åka skridskor: ”Idag spelar jag hockey och älskar det!”
Av Linda Newnham Foto Peter Knutson
RELATIONER
Kom igen alla queens!”
Ute lyser solen och stockholmarna strosar runt och käkar glass, men inne i Visättra ishall söder om Stockholm råder en helt annan atmosfär. Här har Trånkan Queens ordnat hockeycup för damlag från tre länder: Sverige, USA och Kanada.
”Vi är på gång, vi är laddade vi är tända”, sjunger Tomas Ledin för full hals i högtalarna. Och barn med kanelbullar i högsta hugg ropar ”Heja mamma, heja mamma”.
– Vi har hållit på i tio år nu, berättar Jessica Marin före matchen.
Det hela började med att Jessicas son Filip som sexåring ville börja spela ishockey.
– En kollega hade sagt till mig att ”Vad du än gör, låt dem inte börja spela hockey”, sedan tog det inte lång tid innan sonen ville göra just det. Det är en rolig sport, men dyr, och livet kretsar snart kring att tvätta, fixa matlådor och skjutsa till träningar fem, sex dagar i veckan.
I ishallen möttes ett gäng föräldrar plötsligt frekvent. En mamma föreslog att det vore kul att lära känna varandra lite bättre, kanske åka skridskor ihop. Jessica berättar att första gången mammorna ställde sig på isen var det lite kaotiskt.
– Många hade inte stått på skridskor på flera år, och de flesta hade bara åkt konstskridskor, men här var det hockeyrör som gällde (som vi lånade ihop till). Så det var vingligt, någon ramlade ut genom dörren på isen, många av oss kunde inte stanna utan åkte rakt in i sargen, och när målvakten föll blev hon som en skalbagge som vi behövde hjälpa upp. Herregud, vad vi skrattade den dagen.
Sönernas tränare Patric hjälpte kvinnorna efter bästa förmåga, och efter ett par träningar berättade han att han bokat in dem på en match.
– Jag kunde inte ens reglerna, visste mest att pucken skulle i mål, men shit, vad roligt det var. Jag var 40 år och kunde knappt åka skridskor, än mindre spela hockey, men jag utmanade mig själv och växte som människa.
Flera av dem blev bitna och bestämde sig för att fortsätta.
– Ganska snart märkte vi att vårt lag inte bara hade betydelse för oss mammor, utan även fyllde en funktion för tjejer som spelat hockey och ville fortsätta med sin sport
