Susanne hoppade upp på häst: – rädslan kommer alltid att finnas

När Susanne Erikssons dotter Naomi började rida för två år sedan vaknade suget efter hästar även i henne själv.

– Jag red som barn i något år när jag var i Naomis ålder, men sedan dess har jag bara suttit på hästar några enstaka gånger. Jag har alltid tyckt om djuren, men man blir mer rädd med åren, så att börja rida igen har tidigare inte varit aktuellt, säger Susanne.

Susannes man är inte så förtjust i de stora djuren, så det föll ofta på hennes lott att hänga med till Farsta ridskola i Stockholm. Och när hon satt där på läktaren i ridhuset började hon prata med andra föräldrar, varav några av dem red.

– Jag blev sporrad att prova. Det är också en annan stämning i stall i dag jämfört med när jag var barn. En vänligare, mer inkluderande atmosfär. Man är otroligt hjälpsam.

Men att hitta nybörjargrupper för vuxna visade sig vara lättare sagt än gjort. Till slut hittade hon ändå en minikurs på tio veckor för nybörjare, där både teori och ridning ingick i varje pass. Kursen startade våren 2022.

– Det ska erkännas att det var nervöst att kliva upp på hästen. Tidigare har jag mest ridit ponny och islänningar, här sitter man så högt upp! Och när man sitter och tittar på andra som rider så ser det ganska enkelt ut, men det var svårare än jag kom ihåg. Det är mycket som ska stämma med tajmning och tempo.

Samtidigt var en av deltagarna en kvinna strax över 70 som aldrig tidigare hade ridit. Hennes mål var att göra en längre turridning med sin dotter och sitt barnbarn.

– Den kvinnan påminde mig verkligen om att det aldrig är för sent att lära sig något nytt.

Efter minikursen tjatade flera av deltagarna om att starta en grupp för vuxna nybörjare. Nu har de en lektion måndagsmorgnar klockan åtta.

– Jag tar en friskvårdstimme, så det funkar.

Susanne tycker det är härligt att hon och dottern nu har ett gemensamt intresse.

– Det är också bra fysisk träning och myc