TILL SIST MED MAGGAN
Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus, är särbo med Anders och har fått mycket hjälp på livets väg.
o, jag förstår alla tvååringar vars vanligaste fras är ”Kan själv” eller snarare ”KAN SJÄLV!!!!!”
Det är alldeles härligt att börja inse att det är precis så, man kan själv, man erövrar världen bit för bit. Allt eftersom lär man sig knepigheter som att hälla saft i glas, knyta skosnören och köra bil och fylla i blanketter.
Världen är stor och ligger där för oss att erövra, utforska, smaka på.
Men sedan är det vissa av oss som stannar där på kan-själv-stadiet. Vi blir så bra på att klara allt själva, så duktiga och så oberoende (tror vi) att vi tror att vi kan skolka från nästa lektion i livets skola, den där man får lära sig – man behöver inte klara allt själv.
Jag upprepar: Man Behöver Inte Klara Allt Själv.
Den meningen skulle jag egentligen behöva brodera och sätta upp på väggen. Kan bli snyggt, i korsstygn kanske och så lite blomsterrankor runt om. Som en påminnelse.
För mig var det som en uppenbarelse när jag insåg att så kan man också se på världen. Det var som en varm våg av tillit äntligen svepte in över mitt liv. Alla andra är inte potentiella hot, de är potentiella vänner. Och man får be om hjälp.
En av mitt livs mest värderade och kanske mest oväntade medlemskap är det i Arne-klubben. Vi är tre vänner som av en händelse, inte helt på allvar, för många år sedan samlades för att se en Arnold Schwarzenegger-film. Av detta blev det en ”Arneklubb”, livslång vänskap och ständiga blinkningar åt Arnolds håll. Och Arnold, han upprepar ofta i alla möjliga sammanhang ”I am not a self-made man. I got at lot of help”. Och så börjar han att berätta om alla som hjälpt honom att uppnå framgångarna.
Nej, ingen av oss är ”selfmade”, det är massor av andra som hjälpt oss att nå dit vi nått, bli det vi blivit. Det är så fint tycker jag att ibland stanna upp och tänka på alla som hjälpt till att väva mitt livs väv, så här långt.
