”Husdrömmars” Marie Olsson Nylander har varit nere i mörkret och vänt. En tuff cancerbehandling sammanföll med skilsmässan från maken Bill, något som visade sig vara ett ”misstag”. ”Jag kunde inte släppa Bill, och han kunde inte släppa mig.” I dag är de åter ett par och Marie har nya spännande projekt på gång.
Av Nina Hampusson Foto Rickard Eriksson, Rasmus Lindahl/Odd Molly
Med skilsmässan kom bröstcancern – två olyckor hand i hand. Under loppet av en månad ställdes livet som Marie Olsson Nylander kände det på sin spets – samtidigt som hon spelade in en tv-serie.
– Jag kände att så här skulle det ju inte sluta, det här var en dålig film, säger Marie.
Så hon gjorde en ny tagning. Men det var först efter ett år av tuffa behandlingar som insikterna sjönk in och sorgen och saknaden efter exmaken Bill blev påtagliga. För påtagliga.
– Under cancerbehandlingen fokuserade jag på det praktiska, och det var på ett sätt skönt. Jag grät inte så mycket under den tiden, utan tog mina mediciner och fyllde i min lilla loggbok tillsammans med sköterskan på kliniken.
– Och jag tänkte hela tiden att jag måste överleva så länge att min dotter Ingrid, som då var tre, kan minnas mig.
Marie Olsson Nylander lutar sig mot de mjuka, lurviga kuddarna i soffan hemma i Höganäs, bevakad av shar peien Bosse, som väntar på att matte ska hitta på något mer spännande. Tv-tittarna har fått möta Marie och hennes stora familj i en rad säsonger av SVT:s ”Husdrömmar” och ”Husdrömmar Sicilien”, där hon sveper oss med i sina stora visioner och sitt höga tempo. Nu har hon tagit sig an ett nytt uppdrag i en ny bransch, som creative director på Odd Molly. Mode har alltid legat textilälskaren Marie varmt om hjärtat, även om hon aldrig följt trender utan odlat en helt egen stil.
Du har nått och berört otroligt många via dina tv-program. Vad tror du det är hos dig som gör att folk tar dig och ditt liv till sig?
– Jag tror kanske att det är för att jag är en vanlig, enkel, människa som inte kommer från någon känd familj eller så. Och att jag vågar. Jag vet inte om jag är modig eller tokig eller kanske bara levnadsglad, men jag är en snart 50-årig kvinna som tänker att ”Jag kan”. Alldeles för många kvinnor tänker tyvärr: ”Jag kan inte”.
Var kommer det där ”Jag kan” ifrån?
– Från min pappa. Mina föräldrar skilde sig när jag var liten och jag växte upp med pappa, min lillasyster Susanne och farmor i Lerberget utanför Helsingborg. Pap
