Män är mästare på att smita. De ”går på toa” och stannar i en timme. Kvar står du och gnisslar tänder, undrar hur allt hamnade på dig. Den klassiska relationskonflikten blir extra tydlig på sommaren. Smitarmännen behöver skärpa sig. Eller är det tvärtom? Att du behöver roffa åt dig lite mer egentid, utan att fråga om lov.
Av Calle Norlén
Mannen åker för att köpa mjölk, men är borta i flera timmar. Mitt i fredagsmyset går han ut i garaget och blir kvar där, vad gör han? Vill han inte se klart filmen? När grannarna kommer över på kaffe försvinner han så fort koppen är urdrucken, han vill aldrig sitta ned och umgås. Sommaren på torpet tillbringar han framför en skärm eller på diffusa turnéer mellan olika byggvaruhus. ”Varför vill han aldrig gå ned till vattnet eller ligga och sola på gräsmattan med oss andra? Och hur kan man låsa in sig på toaletten i trekvart?”
Så kan den låta. Frustrerade fruars kör. Smitarmännen anses allmänt vara skurkar som bör skärpa sig, men problemanalysen är helt fel. Det är inte alls männen som ska sluta sjappa, det är kvinnorna som ska börja. Jag återkommer till det.
Jag känner mig sällan genuint manlig, men när det gäller smitandet är jag hundra procent testosteron. Om det nu handlar om det; jag är egentligen gravt skeptisk till ensidigt biologiska förklaringar till beteendeskillnader mellan könen. Jag tror det mesta är kulturellt, jag tror vi män av ohejdad patriarkal vana bara är bättre på att ta för oss. Suga åt oss det göttaste. Vi är mer skamlöst egoistiska.
Det tillfälliga smitandet som är det vi talar om, inte att man lämnar för gott, är nämligen en ren och skär njutning.
Förra midsommaren var jag bjuden på en större villafest i Sydfrankrike. Trevliga människor från hela världen, gamla och nya ansikten, drinkar och plockmat vid poolen, precis lagom med lekar och underhållning, allt var egentligen perfekt.
Men redan till välkomstbubblet kände jag min inre Smitare vakna till liv. Började strategiskt planera flyktvägar. Jag var helt enkelt inte på mingelhumör och blev smått upphetsad av tanken, av själva möjligheten att kunna tillfredsställa mitt plötsligt uppbubblande ensamhetsbehov utan att min sorti skulle göra för mycket väsen av sig – eller ens någon skillnad.
Efter en anständig stunds artig närvaro – man kan ju inte vända i dörren – gled jag i ett obevakat ögonblick ut genom dörren och promenera
