De senaste åren har varit omtumlande för Shirley Clamp. Hon bearbetar fortfarande förlusten av sin älskade mamma – ”nu ringer hon nog snart”, kan hon tänka än i denna dag. Parallellt njuter hon av kärleken till Benny, även om det inte är ofta det bara är de två. Men att längta gör inte bara ont, det är också nyttigt, resonerar hon.
Av Åsa Görnerup
Shirley Clamp står bland byggdamm och betongfärg i pojkvännen Bennys kök. De är precis klara med köksrenoveringen och ska bara torka ur skåpen och städa undan allt.
– Vi gör en ”touch up”. I dag har Benny lagt på ett extra lager skyddsfärg på bänkskivorna.
Villan ligger öster om Stockholm och Shirley glider runt i en T-shirt med en kaffefläck, bruna mysbyxor och gympaskor.
– Jag ser inte klok ut. De här plaggen är kanske ingenting jag skulle gå runt i på stan, men i dag skulle jag bara åka och röja hos min pojkvän, säger hon.
Själv bor hon i ett radhus i södra Stockholm, en kvart därifrån.
Medan Benny dammsuger i köket, går Shirley undan för att prata ostört på telefon.
Vad du är snäll som städar hos din pojkvän.
– Kan du snälla skriva det med stora bokstäver? Jag är verkligen snäll och gillar att hjälpa till. För mig är det livets mening.
För Shirley är det självklart att ställa upp om någon behöver hjälp och alla hennes vänner är likadana.
– Jag gillar inte människor som drar ursäkter för att slippa. Sedan är inte det samma sak som att jag tycker att det är jättemysigt att vårstäda i bostadsrättsföreningen. Där är jag inte lika social och sköter om mitt, medan andra mest vill hänga och grilla korv. Gäller det vänner däremot kan jag lätt rensa någons hem, ett förråd eller måla om. Jag älskar att se andras lycka över att få ordning och reda.
Hon gillar också att ge saker till välgörenhet eller en kompis som har svårt att få pengarna att räcka.
– Det är fantastiskt att se ögonen glittra när jag kommer med två Ikeakassar med kläder till en väninna som har fyra barn.
Shirley minns tydligt sin egen uppväxt med mamma Anita och sin tre år äldre syster Tania. Några pengar till att köpa nytt fanns inte och hela ungdomen fick Shirley ärva allt från sin storasyster.
– Jag var 14 när jag fick min första nya cykel. Det var ett ”hallelujah-moment” att ingen annan ägt den före mig och jag vågade knappt cykla på den.
Av sin mamma fick hon lära sig att man ska vara rädd om sina saker.
– En gång fick jag en cerise hårborste, som jag tog med till badhuset. Någon öppnade mitt skåp och snodde borst
