Du drar efter andan. Dags för semester och din nya partners barn ska med. Dina också. Att pussla ihop en ”ny” familj av två olika är som att stå med var sin karta i handen och försöka hitta fram till samma mål. Men det går!
Av Åsa Lundegård
Oj, oj, oj. Hur ska det gå?
– Ofta handlar det om rädsla och att känna att man inte har en plats
Stina Pettersson hade arbetat länge med familjer och ungdomar, som socionom och terapeut. Men det var inte till så mycket hjälp när hon själv blev bonusmamma. Känslor tar ju inte alltid vägen genom huvudet. Här delar hon med sig av råd som gör skillnad.
Stina Pettersson är terapeut och när hon träffade Thomas hade hon levt en massa år i en klassisk kärnfamilj. Att bonusvarianten skulle vara så svår, hade hon inte räknat med. Men att vara en vuxen i en ny familj, ett sorts integrationsprojekt med olika kulturer som ska mötas och samsas. Det är utmanande. Du ska hitta rollen som en ny sorts förälder – eller en extra vuxen, i din partners barns liv. Samtidigt ska ni utveckla er kärleksrelation. Och just det! På något vis ska du ju också förhålla dig till den andra, biologiska föräldern. Hen som finns med, vare sig hen bor granne – eller i en annan kommun.
Stina träffade Thomas, de blev förälskade, bröt upp från sina respektive och bestämde sig för att satsa på en ny och gemensam familj och ett gemensamt hem, och en framtid. Stina hade en nästan vuxen son, som just var på väg att flytta hemifrån. Tommy hade två tonåringar.
I dag lever de fortfarande tillsammans och har ridit ut en rad stormar, gått vilse och hittat hem, som också boktiteln anspelar på.
– Ja, jag skulle ju aldrig velat vara utan den erfarenheten säger Stina.
I boken ”Gå vilse och hitta hem” delar hon med sig av egna erfarenheter. Parallellt med råd och kloka tankar för att klara bonusmammarollen. Till vardags arbetar Stina och Thomas tillsammans med just dessa frågor. De träffar par, eller enskilda mammor eller pappor för samtal, och för att komma vidare i låsta lägen.
För låsta lägen uppstår. Kanske tror man att grälen ska handla om stora eller viktiga frågor. I stället tjafsar man om hur mycket chips barnen ska få på fredagar – eller om de ska få leka högljutt.
– Ofta handlar det om rädsla och att känna att man inte har en plats, en tillhörighet i flocken. Och om jag upplever att jag inte har det – då är det de små, små sakerna man ser. Och lägger fokus på.
Att skorna står fel i hallen – snarare än ”älska
