Författaren LiseLotte Divelli hade precis träffat en ny kärlek, flyttat och börjat ett nytt jobb. Då blev hon svårt sjuk. Efter tuffa behandlingar har hon tvingats förlika sig med att döden är nära förestående. Det här är LiseLottes berättelse om att finna lyckan för att sedan få ett dödsbesked. Och hon listar fem saker hon skulle göra om hon fick leva lite till.
Av Anne Haavisto Foto Alex Ljungdahl
Författaren LiseLotte Divelli hade nyligen flyttat från Stockholm till Kalix, börjat ett nytt jobb inom äldrevården som hon älskade och träffat sitt livs kärlek Bernt i kön på Byggmax. Hon säger att det var som att äntligen komma hem. Den 10 februari 2022 ändrades livet i ett slag. Hon fick, efter att hon varit sjuk i två veckor och trott att det var covid, beskedet att hon hade ALL, akut lymfatisk leukemi.
– Jag var i total chock. Plötsligt var jag på sjukhuset i Umeå, med en broschyr om ALL i handen. Allt gick så fort. Jag ringde Bernt och mina vuxna barn och det blev totalkaos. Alla på sjukhuset sade att jag hade alla förutsättningar att bli botad. Och jag kände mig ganska trygg trots allt, nu skulle vi följa behandlingsplanen för den här sjukdomen, berättar LiseLotte.
Den gången var hon på sjukhuset i fem veckor och kroppen svarade bra på behandlingarna. Hon fick åka på permission under flera omgångar och fokuserade, så gott hon bara kunde, på att hålla igång kroppen.
– Jag har klarat mig bra genom behandlingen genom att vara utomhus så mycket som möjligt, jag har promenerat, cyklat och tränat efter bästa förmåga. Och min tjurighet, jag vägrade från första början både rullator och rullstol, aldrig i livet. Men att hålla igång var helt avgörande för min livskvalitet och att vara med min partner och leva så normalt som möjligt mellan sjukhusperioderna, säger hon.
LiseLotte bestämde sig direkt efter diagnosen att vara öppen och ärlig om sin sjukdom på sociala medier. Hon skrev också tydliga riktlinjer om hur hon ville bli bemött.
– Mitt första inlägg var när jag väntade på taxin i chocktillstånd, som skulle föra mig till Umeå för att påbörja behandlingen. Jag skrev att jag inte ville ha kommentarer som ”tänk positivt” och ”nu får du kriga”. Och absolut inte kostråd och tips på alternativa behandlingsmetoder. De är bara nedlåtande. Om jag inte tar till mig dem, väljer jag då att vara sjuk eller? Det räckte gott med ett hjärta och en kram. Många har sagt till mig at
