Hero

DOTTERN KOMMER fram och kramar mig hårt, hårt. Hon är inte van vid att se pappa sitta och gråta vid jobbdatorn, så intensivt att det bildas något som ser ut som en kissfläck på byxorna. Det var inte så här den här dagen skulle sluta, det var inte så här livet skulle sluta.

Dagen börjar så bra och jag är inne i värsta jobbstimmet. Jag har två viktiga saker att göra: mangla ut min långa intervju med Pophouse-Johan om Kiss och lyssna på Evergreys nya album för att hitta ingångar till denna ledare. Jag har nämligen tidigt bestämt mig för att skriva en annorlunda ledare på temat ”Sveriges mest underskattade musiker”.

Då får vi veta. Det är Micke, vår vän och granne sedan mer än ett decennium, som har mist sitt liv i den där gångtunneln långt borta i Skärholmen. Fina Micke som kämpat så mycket. Fina Micke som verkligen har levt för sin son, jämnårig med vår dotter och lekkamrat här på vår gröna körsbärsgård.

ATT JOBBA VIDARE är uteslutet. I stället fortsätter jag att i chocktillstånd lyssna på Evergreys ”Theories of emptiness” medan jag scrollar bland 27 206 bilder för att hitta någon på Micke som är riktigt bra. Det gör jag inte, hur det nu ens är möjligt så löjligt mycket som jag mobilplåtar och så många gånger som vi har umgåtts under uppsluppna stunder vid grillen och när barnen har lekt.

Däremot fastnar jag denna beckmörka helvetesdag i en Evergrey-loop och albumet bara fortsätter att spelas i lurarna, timme efter timme efter timme. Och på samma sätt som Queensrÿches ”Empire” för evigt är förknippad med natten då mitt livs första kärlek dumpade mig medan vi lyssnade på skivan i bilen blir ”Theories of emptiness” för alltid synonym med denna chockdag när Evergrey byter skepnad och blir Everblack.

Det sägs ofta att man får slut på tårar. Inte jag, inte nu. Det är vidöppna spjäll, precis som på ”Theories of emptiness”. Detta är Evergreys ”Hysteria”. Inte för att det över huvud taget låter som Def Leppards klart sämsta och mjäkigaste 80-talsalbum, utan för att nästan varje låt känns som Den Stora Låten. Varenda låt och nästan varenda refräng är en melankolisk känsloatombomb, till och med när intentionerna har varit att skapa något som är mer pepp än depp, som i ”One heart”.

DEN OSANNOLIKA arkitekten bakom detta album heter Johan Niemann. Osannolik eftersom han aldri