Har ni haft en bra festival?” ”Jaaa!” ”Men nu är det slut med det!”
Jag står på scen med black metal-bandet Nifelheim och det är sista dagen på Sweden Rock Festival 2004. Vår sångare Hellbutcher lurar publiken att uttrycka sin glädje över festivalhelgen och sablar snabbt ned jublet med väl valda ord. När det sedan börjar regna ler han sardoniskt och menar att allt går precis enligt planerna.
Att gå på festival som besökare och artist är två olika saker. Publikens enda uppgift är att släppa hämningar och hänge sig åt musik, öl och lervälling. För artisterna krävs det mer än på vanliga gig. Det beror på att det varken finns tid för soundcheck eller tekniska missöden. Med åren har jag lärt mig att vara extra förberedd. Med Nifelheim var det precis tvärtom. Ingen av oss i bandet identifierade sig egentligen som musiker. Först och främst var vi hårdrocksfans. Dagen då vår egen spelning skulle äga rum vaknade jag med en fuktig tältduk smetad mot ansiktet. En tredagars totalfylla gjorde sig påmind genom nukleär huvudvärk. Utanför stod vår basist Tyrant och svor över att han hade glömt rakhyvel. Hakan var täckt av tjock skäggstubb, vilket rimmade illa med det västtyska mustasch-utan-skägg-idealet som rådde i vårt band. I brist på annat lyckades han leta reda på en kniv och satte igång med att försöka skära ned skägget till acceptabel speed metalnivå.
Veckan innan, som vi på planeringsstadiet vigt åt att repa inför vårt dittills största gig, hade vi ägnat åt att dricka öl och att diskutera Rob Halfords återkomst till Judas Priest. Bandet skulle uppträda på festivalen och vi glömde nästan bort att vi själva skulle spela. När vi till sist tog oss samman fanns det ett litet problem. Vi hade glömt att boka replokalen. Vi mutade Onkel ”Bajsmannen” Andersson med folköl och han släppte in oss i sin egen lokal mot att vi lovade att uppföra oss. Att Onkel själv var världsmästare i att inte uppföra sig hindrade honom inte från att dra ordningsreglerna mer än en gång. Uppförandet uteblev och vi var tvungna att byta lokal nästa dag. Vi hittade ett nytt ställe och drog med oss en svans av hårdrockare som också var ett par dagar in i förfesten till Judas Priest. Mellan två låtar hörde vi ett jäkla oväsen bakom oss. Där stod Oscar Carlquist, sångaren i Ram, och han var halvvägs ned i replokalens piano med en fogsvans. Sågspånet sprutade från hans ivriga försök att avliva klaviaturen. ”Syntjävlar”, flabbade han o
