Sångaren Björn Lodin stod för bästa släppet 2022. Hans Baltimoore klämde ur sig ett fantastiskt stycke stöpt i samma progressiva anda som Iron Maidens nutida skivor. Men där Maiden precis som de bör lutar sig mot hårdheten i NWOBHM så har herr Lodin snarare grunden i det hammondorgelindränkta 70-talet. Lite mjukare och kanske till och med lite svängigare än järnjungfrun. Jag blev i vilket fall så djupt imponerad av låten ”Paradise in hell” att jag glömde det mesta annat som släpptes det året.
Jag började söka tillbaka i Björns diskografi och insåg att han har funnits med i periferin under hela mitt hårdrocksliv även om jag aldrig lyssnat ordentligt. Jag drog mig till minnes den svenska insatsen Swedish Metal Aid från svältens år 1985. Var han inte med där? Av någon anledning fanns det i princip bara två riktigt bra svenska hårdrockssångare vid 80-talets mitt: Joey Tempest och Tommy Nilsson. Jo, jag uppskattar många fler än dem, och håller bland andra Joakim Lundholm från 220 Volt högt, men om man pratar om klassiska hårdrockssångare med bra pitch och vibrato var det inte så många andra som höll måttet. Eller var det inte en till av pudlarna i Swedish Metal Aid som faktiskt hade en skaplig pipa? Jag letar fram julklappssingeln från 1985 och konstaterar att Björn Lodin inte bara var med utan faktiskt utmärkte sig bland övriga leadsångare.
En minikonsert med de svenska banden Europe och Six Feet Under sändes i tv-programmet ”Bagen” 1984. Det senare frontades av denna krönikas huvudperson. Jag kommer ihåg att jag då skrattade åt bandnamnet som jag i brist på engelskt ordförråd tolkade som ”Sex feta under”, men musiken var bra. Björn Lodin hade en sorts osvensk karisma som så småningom skulle ta honom ut i världen. Först som sångare för schweiziska Krokus och sedan som frontman i den ungerska supergruppen Hard, bildad av medlemmar från bland andra Pokolgép.
Six Feet Under beskrevs när det begav sig som svenska arvtagare till Deep Purple. När man slänger på den självbetitlade albumdebuten från 1983 förstår man varför. De hade en sorts internationell mognad som den övriga svenska hårdrockstruppen saknade. Jag funderar över varför bandet inte slog igenom medan Europe ganska snabbt fick vind i seglen. Kanske är det så att hitsen saknas. Six Feet Under är inte publikfriande. Musiken är snarade skönt befriad från inställsamhet och uppmärksamhetstörst. Det är ösigt bluesigt och jag tänker att de måste
