ag bildade mitt första band innan jag ens hade spelat på en riktig elgitarr. Efter att det tyska hårdrocksspektaklet ”Dortmund 1983” med bland andra Iron Maiden, Judas Priest och Ozzy hade visats på tv kokade skolgården av hårdrocksfeber. Varenda unge hade patchväst. Hårdrocken var samhällets fiende. Det var en fantastisk tid. Besöket på Isstadion den 2 november 1984 cementerade min tro på hårdrocken. När Bruce Dickinson hade gjort sista bensprattlet i avslutande ”Sanctuary” satt jag med ringande öron på tunnelbanan och visste vad jag skulle ägna resten av mitt liv åt: hårdrock.
ag och några vänner bildade kort därefter vårt första band. Jag hade aldrig varit särskilt populär. Kommunala musikskolan hade några år tidigare varit och hälsat på i den lilla förorten Sköndal där jag bodde. Man kunde välja att lära sig spela blockflöjt, blås, fiol, gitarr och slagverk. De nioåringar som var där lockades av fioler och blanka dragbasuner. Det var bara jag och en flicka i grannklassen som tyckte att akustisk gitarr verkade kul. 1984 hade värderingarna förändrats. De stackare som efter tre år hjälpligt kunde plåga ur ett blåsinstrument eller en fiol något som med god vilja liknade ”Blinka lilla stjärna” hade ingen som helst användning för sina färdigheter när band skulle bildas för att imitera Iron Maiden och Saxon. Jag hade ett stort övertag med mitt gitarrspel och blev trots att jag var långt ned på listan över häftiga sjätteklassare oumbärlig i bandbildandet. En kille som gick i fyran hade gjort det geniala draget att lära sig trummor och fick lov att skippa två hela årskurser i skolgårdshierarkin. Han blev inbjuden till sexornas hov. De övriga tre medlemmarna kunde inte spela något alls. Men de hade rätt patchar och attityder.
Bandnamnet gick igenom utan protester. Den häftigaste patchkillen förklarade att eftersom Whitesnake redan var taget skulle vi heta Blacksnake. Det klubbades igenom på sekunden. Vi repade ett par veckor. Eller snarare, vi speglade oss under ett par veckor samtidigt som vi lyssnade på ”Powerslave”, ”Love at first sting”, ”Defenders of the faith” och ”Shout at the Devil”. Sedan tröttnade patchkillarna och drog till gungorna i parkleken istället.
Men inte för att gunga så klart. De satt slarvigt på däcken och sparkade grus. Kedjornas rassel blandades med pojkarnas målbrottsröster som försökte imponera på några av klassens tjejer som också gett upp barndomsleken. Jag och trummisen v
