Ingested

Ingesteds åttonde album ”The tide of death and fractured dreams” är visst tänkt som en, i sammanhanget, mer positiv platta än föregångaren ”Ashes lie still” (2022)?

– ”Ashes lie still” var i hög grad en produkt av sin tid, säger sångaren Jason Evans. Covid, som alla måste leva med, och vi tre i bandet som alla kämpade mot, ja, missbruksproblem. Gitarristen Sean Hynes förlorade dessutom sin pappa. Men hur dyster den skivan än är har den för mig en positiv sensmoral. Ja, livet kan vara skit, men med en glimt av hopp och stöd från de man älskar kan man komma på fötter igen. Jag, Sean och trummisen Lyn Jeffs kom alla ut på andra sidan som bättre människor. På nya skivan var vi alla på ett mentalt sett bättre ställe. Vi är alla arbetarklass och jag hade inte ens en potta att pissa i när jag växte upp. Allt vad vi har, har vi kämpat för med näbbar och klor. Kalla det mindervärdeskomplex, men vi känner alltid att vi har något att bevisa. Och med det här albumet hade vi det definitivt. Vi skulle bli så jävla brutala! Ta bara första singeln ”Paragon of purity”. En helt annan best än ”Ashes lie still”.

Är det bara inbillning, eller har er framtoning från debuten ”Surpassing the boundaries of human suffering” (2009) gått från gore till ”vanliga” våldsamheter till personliga och känsliga ämnen?

– Stämmer precis. När bandet bildades var jag 18 år och lyssnade på Cannibal Corpse,