CARL LINNAEUS
ÖGAT
Vilka musiker tittade du på som ung för att förstå hur man ska agera på scen?
– Likt många andra i de nordiska länderna började det med Gene Simmons från Kiss. Det började med att jag såg en bild på honom från 70-talet där han spottade blod. Innan dess hade jag ingen aning om att musik kunde förvandla en till något så överdrivet. Det var mycket tack vare honom som jag började som basist i HIM. När jag blev sångare och frontman inspirerades jag av alla från Perry Farrell, Iggy Pop, King Diamond och Peter Steele till Mark Lanegan. De hade alla en övertygelse i vad de gjorde.
Vad är det lustigaste som du har sett i en publik?
– Vi spelade på en gothfestival någonstans i Tyskland under 90-talet. En kille hade klätt ut sig till Dracula och såg exakt ut som Bela Lugosi gjorde i filmerna. Han åt en varmkorv och ketchup rann ut ur hans mun som blod. Av någon anledning är det en inre bild jag inte kan släppa.
Vad är det lustigaste du sett en annan medlem göra på scen?
– Basisten i HIM, Mikko Paananen, hade ett par riktigt gamla skinnbyxor som hans mamma sytt åt honom. Han bar aldrig kalsonger och självklart inträffade klassikern att när han struttade omkring längst fram på scenen sprack brallorna. Eftersom det var under en festival blev vi filmade och hela hans paket syntes jättestort på videoskärmarna.
Finns det något under ditt liv som du önskar att du aldrig hade sett?
– Nej, men jag borde nog ha väntat några år med att se skräckfilmer som ”The evil dead”, ”Hellraiser” och ”Demons”. De chockade mig rätt igenom, men jag förmodar att jag inte hade gjort det jag gör i dag om det inte vore för dem. Det var en viktig del i min musikaliska resa. Jag var superkänslig när jag var liten. När jag var fem-sex år såg jag ”Pojat”, en svartvit finsk film från 1962 med en tragisk scen där en pojke förlorar sin mamma. Tanken att förlora sina föräldrar hade aldrig slagit mig tidigare. Efter att ha sett filmen fick jag hög feber och kunde inte sova på flera dagar. Det är mäktigt att man kan uppleva sådana psykosomatiska reaktioner tack vare film och musik. Det är bra att vara överkänslig när man jobbar med konst. Ibland är det en pina för folk i min närhet, men man får ta det goda med det onda. Det är inte mycket jag kan göra åt det.
Vad är de
