Ögatsteve hackett

3 min läsning

ERIK THOMPSON

Steve Hackett, gitarrist i Genesis 1971-77, släpper sitt tjugoåttonde soloalbum ”The circus and the nightwhale” den 16 februari, fyra dagar efter sin 74-årsdag.
FOTO TINA KORHONEN

Vilka musiker tittade du på som ung för att förstå hur man ska agera på scen?

– För mig började det tidigt. Jag höll på aktivt med musik från två års ålder och spelade munspel långt innan jag började med gitarr. Jag minns att jag såg Cliff Richard And The Shadows 1965 och att deras precision var perfekt. Musiken var inte på något sätt aggressiv men reflekterade väl den era vi kom från. Senare såg jag John Mayall’s Bluesbreakers med Peter Green och i början av 1967 såg jag Cream och den unge Eric Clapton gjorde stort intryck. Kort efter det såg jag även Jimi Hendrix ett par gånger.

Vilken är den bästa konsert du har sett?

– Talar vi om blues var det Butterfield Blues Band inför en handfull människor i London. De kombinerade på ett förkrossande sätt mina två favoritinstrument, gitarr och munspel. En tid senare, 1969, stod jag som så många andra och trängdes med den unge David Bowie framför King Crimsons tidiga gig. De var så mycket mer kompositionsmässigt ambitiösa än andra rockband innan de ens spelat in ”In the court of the crimson king.” Jag blev senare väldigt god vän med alla medlemmarna.

Vilka roliga saker har du sett i publiken när du har stått på scen?

– Publik kan vara väldigt aggressiv. Under Genesis tidiga dagar var där alla dessa rockare som gick till anfall mot scenen. Ibland vill folk inte lyssna, bara slåss med bandet. En av mina tidigare grupper, Canterbury Glass, spelade en gång på ett bröllop. Där ville de egentligen ha musik som Engelbert Humperdinck möter Frank Sinatra, så de hade avgjort hyrt in fel band. Och bandet provocerade dem hårt tillbaka, vilket var väldigt dumt. När vi så bröt ut i en musikalisk utflippning stormade gästerna scenen och började rycka sladdarna ur förstärkarna. Jag har spelat på danser och sett blodsutgjutelse på avstånd. Jag har inte själv drabbats av det, som väl är, men vänner till mig har minsann gjort det.

Du sägs kunna se ljudvågor. Finns det något samband med det och de målande titlarna och texterna på nya albumet ”The circus and the nightwhale”, som ihop med musiken skapar ett slags audio-visuell effekt?

– Det är vad jag eftersträvar. Min pappa var målare och mitt sätt att måla av världen jag finner är med ljud. För en kort tid kunde jag se ljudvågor när j

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar