Att vara hårdrocksfan och hårdrocksmusiker är inte samma sak. Det är knappt att det korrelerar alls även om man kan vara båda. När jag var ung irriterade jag mig på Yngwie Malmsteen och andra som hävdade att de inte lyssnade på andra hårdrocksband. Jag trodde att det var lögn. Jag själv dyrkade till exempel Iron Maiden mer än livet självt och tänkte att innerst inne gjorde självklart Yngwie det också. Jag tyckte att Ozzy Osbourne koketterade med okunskap när han i en intervju 1984 hävdade att han inte kände till band som Scorpions.
Jag själv har över tre decennier bakom mig som semiprofessionell dödsmetallmusiker. De som hör mina skivor drar nog paralleller till andra samtida band. Band som jag inte har en aning om hur de låter. För som musiker förstår jag helt vad mina hjältar försökte säga på 80-talet. Jag är inte ett dugg inspirerad av annan döds och black när jag skriver extremmetallåtar. Likt Nikki Sixx som lyssnade på över tio år gammal glitterrock med Sweet och sedan klämde ur sig Mötley Crües fantastiska heavy metal-milstolpe ”Shout at the Devil” 1983 lyssnar jag på Saxons ”Strong arm of the law” och klämmer ur mig Necrophobics ”Mark of the necrogram” i nutid.
Jag har inte aktivt lyssnat på en enda skiva med Morbid Angel sedan 1991 års ”Blessed are the sick”. På min skivspelare har jag inte snurrat någon av de skivor som Mayhem har släppt efter 1994 års ”De mysteriis dom Sathanas”. Jag är inte motsträvig. Jag koketterar inte med okunskap. Men likt mina barndomsidolers ointresse för samtida heavy metal är jag ointresserad av det mesta i dagens extremscen. Om du själv i årtionden har lagat köttfärssås ett par gånger i veckan längtar du ju inte efter restaurangbesök där pasta bolognese är huvudattraktion på menyn. Även om den säkert är godare än din egen är den inte tillräckligt lockande för att du ska lägga din tid och dina surt förvärvade pengar på den.
Ett eannat fenomen är att musiker genom tiderna sällan har velat identifiera sig med den genre som fansen hävdar att musiken tillhör. Beatles ville vara större än Gud, Clash ville inte vara punk, WASP ville inte vara heavy metal och självaste Yngwie Malmsteen skryter ju sällan med att han spelar hårdrock men låter gärna påskina att han är kompositör. I de lite tyngre metaldivisionerna thrash, death och black var musikerna till en början stolta över sina smala genrer. Men i takt med att scenerna blev övergödda av band som v
