Accepts klassiker ”Balls to the wall” fyller 40 år. Tillsammans med gitarristen Wolf Hoffmann går vi igenom samtliga låtar på albumet.
AV JANNE MATTSSON
Balls to the wall
Introriffet får väl ändå utses till Accepts kanske absolut mest klassiska. Hur var det nu, var det du eller trummisen Stefan Kaufmann som kom på det?
– Det var jag och inget snack om den saken, utbrister gitarristen Wolf Hoffmann. Varifrån det kommer att det skulle vara Stefans förtjänst vet jag inte. Jag satt i mitt sovrum och lattjade med gitarren när jag plötsligt såg refrängen framför mig och snabbt spelade in den på min lilla bandspelare. Idén som jag sedan tog med till grabbarna i replokalen var nästintill en helt färdig låt. Titeln fanns där redan, likaså bryggan och refrängen. Det jag däremot inte hade var bra verser. Det löste sig däremot riktigt snabbt i replokalen då basisten Peter Baltes hade en idé som passade som hand i handske. Från att jag visade de andra vad jag hade tills vi stod med en färdig låt tog det nog inte mer än en timme. ”Balls to the wall” är ett sådant där klassiskt ögonblick då allting bara blir rätt vid första försöket och för varje ny grej som tillkommer blir låten bara bättre och bättre. De stunderna är sällsynta men de existerar. Jag minns att när låten var färdig stod jag, Peter och Stefan och bara tittade nästan oförstående på varandra. Kunde det verkligen gå så lätt att få till någonting så bra? Att det hade gjort det och att vi inte suttit fast med lager på lager av ofullständiga idéer gjorde att jag länge trodde att låten redan existerade i en annan form. Sådana nitar har jag gått på flera gånger. Jag tror mig ha kommit på det häftigaste av riff bara för att sedan inse: ”Aha, ja men det där var en Judas Priest-låt.” Och så får man börja om igen från noll, haha! På demon som jag spelade in i mitt sovrum var det för övrigt jag som sjöng refrängen. Det jag hörde i huvudet var: ”Balls to the wall, da-da.” Jag ville absolut ha en tvåstavig avslutning och till slut blev det: ”Balls to the wall, baby!” Det gick de andra dock inte med på eftersom vi var ett hårdrocksband och hårdrocksband sjöng inte ”baby”. ”Balls to the wall, man!” ändrades det i slutändan till. Nu när jag tänker på det kanske inte allt blev till det bättre för än i dag tycker jag att ett tvåstavigt ord hade passat bättre än ”man”.
När i processen bestämdes det att ”Balls to the wall” skulle bli titelspåret?
– Ju fler folk
