Katatonias klassiska debutalbum fyller 30 år. Gitarristen Anders Nyström och producenten Dan Swanö berättar om bandets första stapplande steg och en skivinspelning kantrad av tidsbrist, nattliga kattattacker och tjafs om att vara true.
AV JONAS GRANVIK
I slutet av 80-talet producerade Sveriges största glasstillverkare något som skulle bli betydande musikutrustning. För alla måste vi börja någonstans och i två unga Stockholmskillars fall ledde det alltmer påtagliga suget efter att komponera musik raka vägen till köket. De skulle snart anamma artistnamnen Sombreus Blackheim och Lord Seth men vid denna tidpunkt var det fortfarande Anders Nyström och Jonas Renkse som gällde.
– Jonas ”trumset” bestod i själva verket av tomma Big Pack-glasspaket varvade med diverse kuddar som virvel och pukor, säger Anders som själv spelade gitarr. Allt detta placerades ut i min säng i mitt gamla pojkrum. Som substitut för trumpinnar blev det grytslevarna från kökslådan. Samtidigt röjde jag själv loss på en Les Paul-kopia med fyra ultralortiga strängar kvar av sex möjliga. Jag kopplade in gitarren i en liten 20 wattstärkare av märket Gorilla. Den hade ett klistermärke på framsidan som sa: ”It will knock your socks off!” Den inbyggda disten var dock påfallande klen och till min stora förtret flög inga strumpor av. Vi placerade i alla fall en bergsprängare på golvet mellan oss och spelade in improviserade jams och testade hundratals idéer.
Även olika bandnamn kläcktes.
– Först kallade vi oss Decomposed. Tufft, men det kändes för mycket dödsmetall jämfört med det vi egentligen ville representera. Det bollades fram och tillbaka under hela 1990 med Entity, Melancholium och Katatonia som potentiellt mer mystiska bandnamn. Alla tre fungerade bra symboliskt och fonetiskt. Det kan ha varit själva loggan jag gjorde till Katatonia som slutligen övertygade oss, då den blev en visuell fullträff.
Kring den tiden började de repa på ungdomsgårdar på Studiefrämjandets utrustning.
