Mötley crue visste vad de var ute efter

ör din skull hoppas jag att du är lika ointresserad som jag av ”The dirt”-
sidan av Mötley Crüe. Annars kan du sluta läsa här och nu. Det är just bland det första som jag säger till Nikki Sixx, att jag inte vill grotta ner mig i allt det grisiga som utspelade sig kring tiden för ”Shout at the Devil”, det 40-årsjubilerande albumet som nu släpps som en box.

Gruppens de facto ledare lyser upp.

– Det är faktiskt inte så många som vill fråga oss om vår musik, säger Nikki Sixx. Många i media förstår sig inte på den.

Skulden till det är dock så klart Mötley Crües. Gruppen har för helt egen maskin störtat ner i oräkneliga diken och därför hamnat i en sits där väldigt lite kretsar kring deras musikaliska prestationer. Under stora delar av karriären har bandet varit ett mediaspektakel. Det är därför lätt att glömma att ”Shout at the Devil” är ett sjuhelvetes starkt och, faktiskt, långt ifrån endimensionellt hårdrocksalbum.

– Jag har inte tagit en ordentlig titt på det albumet på 20 år, medger den 64-årige basisten. Det kommer att göra mig gott att gå tillbaka och tänka på låtarna och hur vi resonerade.

Har du inte ens lyssnat på det på 20 år?

– Nä, det är som när jag pratar med många andra i band, som låt säga någon i Aerosmith som säger: ”Jag har inte lyssnat på den skivan på 30 år.” ”Va?! Har du inte lyssnat på den under alla dessa år?!” Tja, de gjorde skivan och sedan har de bara fortsatt att röra sig framåt.

edan från dag ett rörde sig Mötley Crüe framåt i en rasande fart. De blev det hetaste nya hårdrocksbandet på Los Angeles klubbar samma år som de bildades, 1981, då de även släppte ”Too fast for love” på egna etiketten Leathür. De plockades snabbt upp av majorbolaget Elektra som återutgav en upphottad och ommixad version av debutalbumet som översågs av Roy Thomas Baker, Queens legendariske producent som vi snart återkommer till.

Låtarna som kom att utgöra uppföljaren ”Shout at the Devil” hade med några få undanta