”Det finns risk att min text om King Diamond blir den sista som publiceras om protesterna blir starka”
SEBASTIAN ”BATTE” RAMSTEDT, KRÖNIKÖR
VI HÅRDROCKARE lever i ett parallelluniversum som inte vanliga medborgare vill låtsas om. Vi vet att det finns mer än Melodifestivalen, ”Let’s dance” och ”Så mycket bättre”. Men när jag berättar för arbetskamrater på dagjobbet om min värld är det som att orden studsar.
Vanliga människor verkar immuna mot allt som har med hårdrock att göra. Ibland hajar någon av dem till när jag berättar att jag med mitt band har spelat på hundratals scener från Moskva till Santiago. Från Tel Aviv till Los Angeles. Reaktionen är alltid densamma: ”Men… då kanske ni kan vara med i Melodifestivalen?”
NÄR JAG FICK JOBBET som krönikör på Sweden Rock Magazine la jag fram numret med min första krönika i personalrummet. Där fanns även ett mastodontreportage om mig och min musikbakgrund. En av de två kollegorna som faktiskt öppnade tidningen tittade storögt på bilderna som visade deras arbetskamrat i sin naturliga miljö bland vinylskivor och gitarrer. Sedan vände hon sig mot mig och frågade misstänksamt: ”Är det där du?” Hårdrocken är så väl kamouflerad i vårt samhälle att ”de vanliga” inte ser den fast de stirrar rakt på den.
Jag har tillbringat merparten av mitt liv i detta parallelluniversum. Som krönikör har jag fått möjligheten att öppna dörren och släppa in er i min värld. Eller kanske släpper ni ut mig i er värld?
MÅNGA AV TIDNINGENS läsare skriver till mig och oftast är det igenkänningsfaktorn som man reagerar på. Vi delar samma minnen och tankar. När jag väl öppnar dörren brukar jag få ur mig tre-fyra krönikor på en gång. Likt Yngwie Malmsteen som spyr ur sig en myriad av toner när det är dags för solo verkar orden bara rinna ur mig när jag öppnar dörren till hårdrocksvärlden. Det är inte ovanligt att jag skickar in material till redaktionen som räcker ett halvår.
Förvånansvärt få personer krit
